Den här artikeln redogör för hur det europeiska människorättsliga systemet ser på relationen mellan stat och religiösa samfund. Saken har varit föremål för debatt under de senaste åren. Ur ett europeiskt människorättsligt perspektiv har stater relativt vidsträckta möjligheter att organisera sina relationer till religiösa samfund på ett sätt som tar i beaktande historiska och nationella särdrag. En stat får bland annat upprätthålla närmare relationer med ett specifikt religiöst samfund så länge som den inte samtidigt diskriminerar andra religiösa samfund och den respekterar alla invånares fri- och rättigheter.

Dags att slopa kyrkans del av samfundsskatten?

I oktober 2013 lämnade en arbetsgrupp vid finansministeriet in ett betänkande om hur staten i framtiden skall ersätta den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Finlands ortodoxa kyrka, samt registrerade religiösa samfund för kostnader som deras lagstadgade och/eller frivilliga samhälleliga insatser ger upphov till. Arbetsgruppen föreslog en modell där församlingarnas del av samfundsskatten slopas. Istället skulle de församlingar som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland från och med år 2015 få ett lagstadgat statsbidrag som årligen granskas i ljuset av konsumentprisindexet. Utöver detta skulle dessa församlingars skattekostnader sänkas som en följd av att de inte längre mottar en del av samfundsskatten.

När det gäller övriga registrerade religiösa samfund så skulle dessa tilldelas ett tilläggsanslag genom undervisnings- och kulturministeriet. Detta anslag som enligt förslaget uppgår till under en procent av den summa som de evangelisk-lutherska församlingarna tänks få, skulle fördelas på basis av de ansökningar som kommer in.

Att den evangelisk-lutherska kyrkan (och Finlands ortodoxa kyrka) har fått ta del av samfundsskatten har varit en nagel i ögat för dem som uppfattar att den finska staten och den evangelisk-lutherska kyrkan har en alltför nära relation. De sista kvarlevorna av den så kallade finska statskyrkan måste rensas undan. Eftersom penningflödet inte stryps i sin helhet är det tveksamt om den föreslagna modellen kommer att tillfredsställa de mest kritiska rösterna som inte vill att den finska staten på detta sätt gynnar religion. Den uppenbara diskrepansen i anslagen till den evangelisk-lutherska kyrkan och till övriga samfund kommer säkert också att ge upphov till en diskussion om huruvida den föreslagna modellen är rättvis, trots att summorna inte är tagna ur intet.

Kritiker av det gällande systemet faller ofta tillbaka på ett rättighetstänkande. De anser att verklig religions- och trosfrihet förutsätter att staten inte gynnar religion eller åtminstone behandlar alla trosinriktningar likvärdigt. Den nuvarande modellen har samtidigt också bland annat försvarats med att staten härigenom fullgör sin grundlagsstadgade skyldighet att garantera medborgarnas grundrättigheter och mänskliga rättigheter, i detta fall tros- och samvetsfriheten.

Det är frågan om större ting än ett krucifix

Är det gällande systemet och den förslagna modellen två tvivelaktiga alternativ utifrån ett europeiskt människorättsligt perspektiv? Frågan om hurudana relationer en stat får ha till ett religiöst samfund ställdes på sin spets för några år sedan när den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i två omgångar i fallet Lautsi mot Italien tog ställning till frågan om det är förenligt med den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (ECHR) att statliga italienska skolor har krucifix på klassrummens väggar. I en första instans konstaterade domstolen att detta inte var tillåtet ur ett människorättsligt perspektiv. Det bröt mot religions- och trosfriheten, i detta fall frihet från religion, samt föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med de egna övertygelserna. När saken togs upp till behandling på nytt i domstolens så kallade stora kammare blev utfallet det motsatta. Domstolen ansåg nu att de italienska statliga skolorna på flera olika sätt främjade och respekterade elevers och föräldrars religions- och trosfrihet. Att det hängde krucifix på klassrumsväggarna omintetgjorde inte detta viktiga arbete. Domstolen menade även att det – givet vissa gränser – inte är upp till den att avgöra hur medlemsstater, dvs. stater som har ratificerat ECHR och är förpliktade att implementera den, skall ordna sina relationer till religiösa samfund utan att opartiskheten äventyras.

Det första domslutet väckte häftig debatt. En rad medlemsstater med katolsk och ortodox majoritetsbefolkning, liksom lobbygrupper och individuella experter kritiserade domstolen för att blanda sig i angelägenheter som den inte hade domsrätt över, för att vilja stryka ett streck över olika länders historia och religiösa rötter, samt för att ogiltigförklara demokratiska beslutsprocesser. Man påpekade att domstolen i tidigare domar har slagit fast att medlemsstater har stor frihet att organisera sina stat - kyrka relationer på olika sätt eftersom det inte finns någon enhetlig linje i Europa i denna fråga. Stater har gått in för olika modeller och domstolen respekterar dessa nationella modeller och deras särdrag. Stater kan upprätthålla närmare relationer med ett specifikt religiöst samfund om de så önskar, förutsatt att de inte diskriminerar andra trossamfund eller kränker individers fri- och rättigheter.

Det är tydligt att domstolen tog åt sig av den våldsamma kritik som riktades mot det första domslutet. Det andra domslutet signalerar en återgång till en mer återhållsam position när det gäller att ta ställning till relationerna mellan stat och religiösa samfund.

Mångfald inom vissa gränser

Denna mer återhållsamma position, som också verkar harmoniera med den Europeiska Unionens principer så som de kan läsas ut ur bland annat olika lagar, direktiv och fördrag, understryker statlig neutralitet och opartiskhet i relation till religion, men tar inte i all detalj ställning till vad det betyder att staten är neutral och opartisk i trosfrågor. Framför allt menar domstolen inte att en strikt sekulär statsmodell (laïcité) är att föredra. De olika modeller som existerar har istället sina för- och nackdelar ur ett människorättsligt perspektiv.

Detta betyder som sagt inte att det inte skulle finnas en gräns för hur relationerna mellan stat och religion får se ut och regleras i lag. Stater kan till exempel välja att understöda religiösa samfund ekonomiskt och summorna kan vara olika stora om fördelningen har en saklig och laglig grund. Stater kan samarbeta med religiösa samfund på sådana områden som utbildning, hälso- och sjukvård och socialt arbete. Men alla medborgare bör i princip ha tillgång till dessa samproducerade tjänster. I fråga om vissa samhällsaspekter understryks även statlig neutralitet som mer grundläggande än i andra frågor. Domstolen har bland annat, i ett omtvistat fall där sharia konstaterades vara oförenlig med ECHR, slagit fast att det nationella rättssystemet i en demokrati bör vara religiöst obundet för att garantera att medborgarna är likställda inför lagen.

Den statsmodell som ECHR vill värna om är likafullt en demokrati som präglas av religiös pluralism. Domstolen har upprepade gånger konstaterat att det är statens uppgift att främja fredlig samlevnad mellan olika trosinriktningar och trygga verksamhetsvillkoren för olika trossamfund. Domstolen har uppmärksammat religiösa gruppers rätt att självständigt organisera sig, formulera sin lära, välja sina egna ledare och söka statligt erkännande för sin verksamhet, till exempel genom att registrera sig som ett religiöst samfund. Autonomi är här ledordet. En inskränkning i friheten måste ha laglig grund och vara nödvändig för att uppnå ett så kallat legitimt syfte.

I ljuset av dessa principiella linjedragningar bör även de olika modellerna för samfundsskatt eller statsanslag utvärderas. Det handlar alltid om att göra en helhetsbedömning som är kontextuell och tar alla aspekter av ett arrangemang i beaktande.

 

Författaren Pamela Slotte, Dr. Theol. är akademiforskare och docent i teologisk etik med religionsfilosofi. För närvarande är hon verksam som äldre forskare vid Erik Castrén Institutet för folkrätt och mänskliga rättigheter vid den juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.

e-post: Tämä sähköpostiosoite on suojattu spamboteilta. Tarvitset JavaScript-tuen nähdäksesi sen.

Litteratur

Doe, Norman: Law and Religion in Europe. A comparative Introduction. Oxford, 2011.

Temperman, Jeroen (ed.): The Lautsi Papers. Multidisciplinary Reflections on Religious Symbols in the Public School Classroom. Leiden, 2012.

Valtiovarainministeriö: Evankelis-luterilaisten ja ortodoksisten seurakuntien sekä muiden uskonnollisten yhteisöjen yhteiskunnallisista tehtävistä aiheutuvien kustannusten korvaaminen. Helsinki, 2013.

Zucca, Lorenzo & Ungureanu, Camil (eds.): Law, State and Religion in the New Europe. Debates and Dilemmas. Cambridge, 2012.