Ett sätt att förstå den etiska diskussionen i moderniteten är som en lång rad försök att undvika svåra moraliska frågor. Det här gäller både den kantianska traditionen och den utilitaristiska traditionen. I båda fallen skapar man sätt att undvika ett konkret moraliskt problem genom att antingen hänvisa till plikt och överordnade moraliska principer, eller till någon typ av nytta. Gemensamt för båda traditioner är viljan till att åstadkomma generaliseringar som man kan diskutera på ett principiellt plan. I stället för att diskutera verkliga situationer konstruerar man exempel utan störande omständigheter, i en strävan att försöka nå sakens kärna. När detta väl är gjort tänker man sig att det är mest en praktisk fråga att tillämpa sina resultat på konkreta situationer.Patrik HagmanPatrik Hagman

Vad ligger då bakom denna strävan? Jag tror svaret har en teoretisk och en moralisk del. Den teoretiska handlar om tanken på hurudana frågor en vetenskaplig teologi eller filosofi skall syssla med. Länge har tanken på vetenskaplighet starkt varit förknippade med det allmängiltiga, det universella. En vetenskaplig etik kan inte syssla med enskilda fall utan måste diskutera frågor i allmänhet. Därför kan den inte arbeta med konkreta situationer i deras fulla komplexitet, eftersom varje situation är unik.

Den moraliska delen är mera komplicerad. Att ta sig an frågan om hur vi skall leva kräver vårt personliga engagemang. Att diskutera ”abortfrågan” låter sig göras distanserat, ”objektivt”. Att själv hjälpa någon som måste fatta ett beslut om att göra eller inte göra abort kräver en radikal delaktighet. Att i den situationen ha en åsikt kräver att man kan backa upp den i termer av närvaro, stöd, engagemang. För det krävs mod och kärlek.

Dessa två, och säkert flera andra, orsaker ligger bakom strävan att i stället för att arbeta med frågor som kanske inte går att besvara, men som är av största betydelse för hur vi lever, arbeta med frågor som kan ges svar men vars betydelse är rätt tveksam.

Nu är min poäng inte att frågan om sambandet mellan religion och etik är en oviktig fråga. Tvärtom, när frågan väl är ställd är den väldigt viktig, till och med avgörande. Mitt syfte är belysa hur vi kommer fram till en situation där det ter sig rimligt att ställa denna fråga.

Etik och religion

Etik och religion är ju som begrepp inte givna av naturen, utan de har båda en historia. Deras betydelse har skapats och formats, både medvetet och omedvetet genom århundradena. Det moderna religionsbegreppet uppkom, som bl.a. William T. Cavanaugh visat, i en specifik situation och i ett specifikt syfte, nämligen i en strävan att minska kyrkans makt vid tiden för de moderna nationalstaternas uppkomst. Här, i de så kallade religionskrigens kölvatten, skapades tanken på ”religion” som något personligt, privat, och innerligt som tydligt måste skiljas från det offentliga och det politiska som nu var staten och civilsamhällets domän. Det ironiska med denna process är att den i så hög grad kom att accepteras av de protestantiska kyrkorna, om än på ett antal olika sätt – dels i en ”liberal” form där fokus hamnade på individens etik, dels i en ”konservativ” form där individens frälsning stod i fokus. Här inleddes alltså den process av sektorisering av samhälle, kultur och tankevärld, där religion kom att bli ett eget område, utan uppenbar relevans för övriga sektorer, som ekonomi och politik.

Det är mot bakgrunden av denna utveckling som vi måste förstå det moderna etikbegreppet. När etiken sedan gradvis separeras från religionen är det mot bakgrunden av att en stor del av det mänskliga handlandet och interaktionen mellan individer redan definierats ut från den religiösa sfären. Här får också den moderna etiken sin ”normala” moderna form: Etik blir läran om hur individen handlar. Den förutsätter alltså en specifik, på upplysningstänkandet grundad, människosyn, där individen uppfattas – både deskriptivt och normativt – vara autonom, självständig och självtillräcklig.

Det är först när denna konstruktion av begreppen religion och etik som från varandra skilda sfärer i det mänskliga livet är genomförd som frågan om etikens och religionens förhållande till varandra blir möjlig att ställa. Under hela den förmoderna perioden finns det ingen distinktion mellan etik och religion, liksom inte heller mellan religion och politik eller ekonomi. Alla dessa ingår i en enhet som teologin självklart kan behandla, men inte som separata enheter. Varken kyrkofäderna eller de medeltida teologerna skrev några böcker i etik, men deras böcker är ändå fulla med etisk reflektion.

I dess klassiska form är frågan om hur etik och religion är relaterade en fråga som förutsätter att sambandet finns där. Samtidigt finns rötterna till förlusten av detta samband, som vi ser exempelvis i påståendet att den ”altruism” som kristendom lär ut, de facto är biologiskt motiverad, just i detta tänkande. Kant lokaliserar betydelsen av tron till samvetet, det som talar om för oss att vi bör handla etiskt. Etiken innehåll är dock universellt, formulerat i det kategoriska imperativet: ”Handla så att maximen för din handling kunde upphöjas till allmän lag.” Detta är en omskrivning av den så kallade gyllene regeln, en omskrivning som syftar till att ytterligare förstärka principens universalitet, dvs. frånvaro av kopplingar till den specifika tradition som kristendomen är. Man kan argumentera för att omskrivningen är mer eller mindre lyckad, men mera sällan frågar man om det är rätt att sammanfatta kristendomen i en sådan sats.

Här kommer vi in på det andra steget i utvecklingen fram mot situationen då vi ställer frågan om det finns ett förhållande mellan religion och etik med det underförstådda svaret nej. Det handlar om en reduktionsprocess av bägge begreppen, men precis som konstruktionsprocessen är denna process inte naturligt given eller godtycklig utan tjänar specifika syften.

Den kantianska traditionen och altruism

Steget från Kants kategoriska imperativ till tanken på att det etiska tänkandets kärna är frågan om altruism är möjligen inte långt, men att tolka ”etik” som ”altruism” är i sig en kraftig form a reduktionism, en förenkling av frågeställning som undviker viktiga men svåra frågor till förmån för sådan som i grunden är ganska ointressanta men betydligt lättare att svara på. Ändå är reduktionen av religionen, eller specifikt kristendomen till samma altruism-begrepp ännu starkare. När man vill reducera kristendomen till altruism utgår man visserligen från en ganska vanligt förekommande vilja inom den kristna teologin att sätta kristendomen på kortformel. Ofta är det just den gyllen regeln (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”) eller det dubbla kärleksbudet (”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”) som får spela den rollen. Detta behöver i sig inte vara reduktionistiskt, om dessa formler förstås som ett slags påminnelse om en mera omfattande undervisning, där begrepp som ”älska” och ”nästan” sätts in i ett narrativt, teologiskt och framför allt ett praktiskt handlingsbetonat sammanhang som ger dem ett specifikt innehåll. Ofta finns det dock en stark tendens till reduktion, som oftast sammanfaller med en vilja att visa att denna ”etik” är universell och allmänmänsklig. Dessutom finns ofta den för protestantisk teologi så vanliga viljan att se kristendomen som primärt en lära, snarare än som en praktik, ett sätt att leva sitt liv.

Riktigt problematiskt blir det ändå när denna kortformelskristendom ytterligare reduceras till – igen – altruism. Här töms nämligen dessa formler på allt identifierbart kristet innehåll, eller hur skall man bete sig för att tolka Jesus uttalande om att kristna människor förväntas älska sina fiender i termer av altruism? På vilket sätt skall vi förstå att Jesu död på korset gör det möjligt för oss som kristna att älska eftersom vi inte behöver vara rädda för döden? Hur skall vi förstå det kristna talet om förlåtelse som det som gör det möjligt för oss att välkomna främlingen in i gemenskapen?

Vilka motiv kan då tänkas ligga bakom detta sätt att resonera (jag drar mig för att kalla detta för att ”tänka”)? En viktig orsak ligger säkert i den redan nämnda vetenskapssynen. För att frågan om religion och etik skall kunna behandlas ”vetenskapligt” måste begreppen omformas – reduceras – så att det blir vetenskapligt gripbara. Altruism är ett sådant begrepp, som dock har nackdelen att det saknar direkt relevans för någon aspekt av vårt verkliga liv som människor i världen. Resultatet blir ”vetenskapligt”, men trivialt.

Dock är det svårt att komma undan misstanken att här finns ett djupare liggande motiv, en vilja att på denna ”vetenskapliga” väg visa att religion faktiskt är meningslöst, eller något mildare, att religionens betydelse inte är den som kristna människor vanligtvis tror att den är.

Avslutande kommentar

Finns det då något annat sätt att närma sig frågan om förhållandet mellan kristendomen och etiken? Det behövs i så fall mera fullblodiga begrepp om både kristendom och etik än de som jag pekat på i denna text. Etik behöver inte reduceras till att handla om motiven till individens handlingar, utan kan och bör inkludera reflektion kring de mekanismer som spelar in när vi formar vår värld, när vi lär oss att se på varandra och förstå vårt förhållande till varandra. Genom att närma sig etiken genom ett fokus på hur vi formar våra personligheter, likt de dygdetiska sätten att tänka som utmärker till exempel Alasdair MacIntyre och  Stanley Hauerwas, är det möjligt att närma sig frågor om vilka ideal, vilka narrativa strukturer som formar våra sätt att mötas och handla. Här finns uppenbara och grundläggande kopplingar mellan till exempel kristendomen som moralisk tradition och som konkret gemenskap och ”etiken”.

När det kommer till synen på kristendomen måste man börja med det som reducerats bort först, nämligen kyrkan. Redan vid tiden för det moderna religionsbegreppets uppkomst började den process där kyrkans betydelse för ”religionen” undermineras. Följaktligen måste ett mindre reduktionistiskt begrepp om kristendom inte bara beakta hela den kristna traditionen i intellektuell mening, det vill säga hela den ”stora berättelsen”, om Gud som skapare, Sonen som frälsare och Anden som den kristna gemenskapens livsnerv, utan också kristendomen som en samling livsformande vanor och praktiker som kristna människor utför tillsammans.

Med sådana ”stora” begrepp om etik och kristendom blir frågan inte om de påverkar varandra, utan om det verkligen går att skilja dem åt.

 

Författaren Patrik Hagman, TD, fungerar som timlärare i teologisk etik med religionsfilosofi vid Åbo Akademi.