Under nästan sjutton år isolerade han sig i ett litet rum, kom aldrig ut och vägrade att träffa en endaste människa. Han fick sin mat inskickad igenom en liten lucka, och samma väg skickade han ut sitt nattkärl. Ändå fortsatte hans rykte att sprida sig, och oräkneliga människor sökte upp honom i hopp om att han skulle visa sig. Praphulla Sen från Bikrampur hörde till de allra lyckligaste: han visade sig för henne genom att sticka ut ett tygklätt finger genom ett hål i väggen. Praphulla Sen kom att minnas detta möte under resten av sitt liv.

Ovanstående citat ur Prabhu Jagadbandhus (1871-1921) biografi är ett exempel på vilken extrem nivå av vördnad eller helighet som kan tillskrivas den karismatiska hinduiska gurun. Han eller hon ses ofta som en Buddhaliknande exceptionell individ, som på egen hand gett sig ut i världen för att finna insikt och upplysning. Efter att målet är nått använder han eller hon resten av sitt liv till att på olika innovativa sätt dela med sig av sin upplysning till ständigt tillströmmande lärjungar – eller till att skinna godtrogna västerlänningar på deras surt förvärvade slantar. Kring gurun växer snart en omfattande personkult upp, och om gurun inte direkt deifieras så ses han eller hon åtminstone som det närmaste en gudomlighet en människa kan komma.

Verkligheten är som så ofta mer mångfacetterad. De flesta hinduiska guruer är inte alls de självständiga, andliga autokrater som den stereotypa uppfattningen målar upp. Snarare rör de sig i ett fascinerande gränsland mellan tradition och förnyelse, där varje nyhet måste motiveras med att hänvisa tillbaka till den uråldriga traditionen. Men traditionen kan inte leva vidare utan att ständigt återskapas och uppdateras.

Från Veda till Tantra

Grundbetydelsen av sanskritordet guru är tung eller betydande, och används inom sanskritlitteraturen för olika slags auktoritetspersoner, allt från föräldrar till olika slag av lärare. Här använder jag termen för den religiösa eller ”andliga” läromästaren. Dennes roll har varierat från en hinduisk skola till en annan och från en tid till en annan. Generellt sätt kan man säga att guruns roll under den vediska tiden (ca 1200–500 fvt) primärt var lärarens. De vediska texterna traderades helt och hållet muntligt. Guruns roll var att lära ut en specifik del av Veda till sina lärjungar – ofta sina söner – ordagrant, så att inte en stavelse gick förlorad eller förändrades. Detta var utan tvekan en stor och svår uppgift, men den hade början och slut, och man kunde enkelt kontrollera att lärare och elev kunde vad de skulle kunna.

Mot slutet av den vediska tiden uppstod ändå en reaktion mot den vediska religionens offerkult och förment mekaniska textläsning. Små grupper av mästare och lärjungar sökte sig fram till en sanning bortom ordet och tanken, en sanning som man inte kunde lära ut, endast försöka locka fram i lärjungen med hjälp av liknelser, meditation och självrannsakan. Guruns roll blev på detta sätt mera nebulös – men samtidigt viktigare, eftersom målet inte längre var endast att lära sig en text, utan att nå insikt i självets och världens innersta natur.

Inom den tantriska hinduismen (från ca 600-talet evt) blir gurun ännu viktigare, genom att det endast är den fulländade gurun som kan skänka lärjungen de verktyg (mantror, yogaövningar, ritualer osv) som denne behöver på vägen till insikt. Gurun är här inte primärt läraren utan invigaren, men för lärjungen är gurun är också en fysisk, konkret manifestation av gudomen. Att vörda gurun är detsamma som att vörda guden, eller till och med mer. Gurun är både medlet och målet för lärjungens dyrkan.

Om tidsuppfattningar

För att förstå vikten av traditionen för den hinduiska gurun hjälper det att känna till den klassiska hinduiska tidsuppfattningen, såsom den formulerats i skrifter som Manu-smriti (ca 150 fvt). Genast efter skapelsen är världen som bäst, som en nyutslagen blomma. Genom fyra successiva tidsåldrar försämras världen. Människans livslängd förkortas, hennes moraliska och fysiska krafter förtvinar, och naturen blir alltmer kaotisk och otillräknelig. Mänskligheten befinner sig nu i början av den sista och sämsta tidsåldern, efter vilken jorden kommer att gå under – för att sedan återskapas och genomgå samma cykel i all oändlighet.

I motsats till den sedan Darwin och Spencer förhärskande moderna tidsuppfattningen genomgår mänskligheten alltså ingen evolution, utan en devolution. Allt blir gradvis sämre. Det bästa man kan göra är inte att skapa något nytt utan att ståndaktigt hålla kvar det gamla. Nu är nostalgi ett allmänmänskligt fenomen, men dessa tankar har lett till att vördnaden för det traditionella och nedärvda kanske ingenstans är så stark som i Indien. Jag har träffat folk som med stolthet deklarerat att det i deras tempel inte görs någonting nytt. Ändå är det viktigt att inse att den västerländska tidsuppfattningen blivit mer och mer omfattad också i Indien, något som haft viktiga konsekvenser också för guruinstitutionen.

Hur blir man en guru?

En vanligt förekommande liknelse säger att den uråldriga, eviga visdomen är som en mogen mangofrukt, som man inte bara kan plocka uppe i trädet och slänga ned i en korg på marken, utan som försiktigt från hand till hand måste skickas ned i korgen. På samma sätt kan man inte bara plocka upp en gammal bok och vänta sig att kunna helt och hållet ta del av dess innehåll, utan man behöver vända sig till en obruten kedja av människor som förkroppsligat dess innehåll och i sin tur gett den vidare till nästa generation av lärjungar/ lärare.

Hinduismen har aldrig varit en enda, enhetlig religion, och saknar därmed en övergripande hierarki. Det betyder inte att den skulle sakna institutioner. Till de viktigaste institutionerna hör det man på sanskrit kallar sampradaya, en grupp människor med delad filosofi, teologi och rituellt bruk, och vars ledarskap biologiskt eller läromässigt stammar från en och samma historiska eller mytiska grundare. En sampradaya består med andra ord av flera lärjungesuccessioner (guru-parampara), som likt ett stort släktträd alla kan härledas tillbaka till samma grundare.

Successionen från en lärare till den nästa kan gå till på flera olika sätt. Den idealiserade, västerländska bilden av guruinstitutionen förutsätter manliga, asketiska guruer som på sin dödsbädd ger vidare guruvärdigheten till sina mest framstående lärjungar. Detta system förekommer, men långt vanligare är att guruskapet traderas genom primogenitur, d.v.s. att guruns äldsta barn (ofta äldsta son) blir den nästa gurun. Tanken här är att det inte är en slump att man föds i en viss familj, utan att ens födsel bestäms av de handlingar (karma) man utfört i ett tidigare liv. Idag motiveras gurufamiljerna ofta med sociala argument: den som föds i en sådan familj får redan från barnsben bekanta sig med de heliga skrifterna och de korrekta ritualerna, utsätts aldrig för oren mat eller tvingas beblanda sig med andra än rättrogna.

Också i de fall när en extraordinärt karismatisk individ utan anknytning till en äldre tradition lyckas skapa sig en institution omkring sig förs den oftast vidare inom familjen. Detta kan man också se i dagens yogavärld, där flera av de allra viktigaste lärarna (såsom K.Pattabhi Jois och B.K.S. Iyengar) gjort sina yogaskolor till något av familjeföretag.

Det är som känt också i religionens värld svårt att föra vidare makten från en individ till en annan. Systemet med att välja ut en efterföljare, eller ännu värre att låta efterföljarna själv göra det efter den tidigare guruns död, är socialt sett ett mycket instabilt system, eftersom det ger utrymme för avvikande åsikter och splittring. Kanske hörde lärjungarna fel vad gurun sade, eller kanske hade intrigerande lärjungar tvingat gurun att välja en olämplig efterföljare? Ifall övergripande strukturer saknas – som de ofta gör utanför de mer organiserade sampradayorna – är det oftast fritt fram för vem som helst att utropa sig till den tidigare guruns ”verkliga” arvtagare. Då är systemet med primogenitur mycket mera stabilt och säkert. Rent ekonomiskt är det också vettigt att låta en son ärva sin far än att ge vidare egendomen till en utomstående person.

Mot en ny tid

En individuell gurus auktoritet vilar således ofta på två grundpelare: guruns egna, personliga egenskaper eller det som Max Weber kallade karisma, och på guruns nedärvda, institutionella betydelse. I många fall är det den senare faktorn som övervägt.

I det som man ibland brukar kalla för modern hinduism, och som främst karakteriserar medelklassens religion i dagens Indien, har ändå en betydande förändring skett. Tanken på en ny tid, en tid av inte endast nya materiella utan också andliga och religiösa möjligheter, har sedan reformatorn Ram Mohan Roys tid (1772–1833) blivit alltmer omfattad av de bildade klasserna i Indien. Den ovan beskrivna klassiska tidsuppfattningen lever kvar, men den har fått allt starkare konkurrens av en evolutionistisk syn på historien, och på religionen.

De gamla institutionerna, sampradayorna, har tappat mycket av sin betydelse i och med att de upplevs som föråldrade och inte motsvarande tidens krav. Medelklassen vänder sig alltmer till megaguruer som Sai Baba, Amma eller Sri Sri Ravi Shankar, som framstår som dynamiska, hoppingivande aktörer på det religiösa landskapet, och som rekryterar sina anhängare utan hänsyn till kast- eller etnisk tillhörighet.

Mycket av det som dessa guruer gör och lär ut har uråldriga rötter i hinduismens historia, men det finns en avgörande skillnad. Man säger ibland att modern hinduism kännetecknas av att kontakten till historien har brutits, men detta skall inte tas för bokstavligt. Dagens guruer hänvisar visst till Bhagavad-gita och andra forntida skrifter när man introducerar nya tekniker och läror, men det som saknas är en institutionell koppling till historien. Dessa guruers ställning har inget att göra med någon institutionell betydelse, utan baseras helt och hållet på deras personliga egenskaper. Sådana karismatiska, institutionellt obundna guruer har funnits genom hela hinduismens historia och många av de mest stelbenta, dammiga institutionerna idag härstammar från dem. Det nya är att de genom att skickligt använda modern media lyckats skapa bilden av sig själv som representanter för en allhinduisk norm – en norm som det inte är omöjligt att de snart också kommer att representera.

 

Måns Broo, docent, är lektor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi

 

Litteratur

Broo, Måns: As Good as God. The Guru in Gaudiya Vaisnavism. Åbo: Åbo Akademi University Press 2003.

Cenkner, Williams: A Tradition of Teachers: Sankara and the Jagadgurus Today. Delhi: Motilal Banarsidass 1984.

Dalmia, Vasudha et al.: Charisma and Canon. Essays on the Religious History of the Indian Subcontinent. New Delhi: Oxford University Press 2001.

Kapoor, O.B.L.: The Saints of Bengal. Caracas: Saraswati Jayashree Classics 1995.

De Michelis, Elizabeth: A History of Modern Yoga. Patañjali and Western Esotericism. London: Continuum 2005.