I religiös kommunikation använder man sig ofta av bildspråk

Att förstå kommunikation genom modeller som utgår från sändare, budskap och mottagare är ofta oundgängligt för att förstå vissa sidor av kommunikation. Vi har svårt att föreställa oss vad kommunikation handlar om ifall vi inte kan tänka oss att den handlar om någon som vill ha något sagt till någon annan. Det vanliga sättet att nyttja modellen är att se till den kulturella skillnaden mellan sändare och mottagare, och se skillnaden som en barriär.

I religiös kommunikation använder man sig ofta av bildspråk eller teologiskt laddad vokabulär och då är det lätt att exemplifiera den här problematiken. Både bildspråk och teologiskt laddad vokabulär gör bruk av ord på ett sätt som avviker från det ordinära. Exempelvis religiös konst innehåller ofta en mångfald av symboler som på ett mycket konkret sätt anger vad bilden handlar om. För den som kan avläsa den symbolladdade religiösa bilden säger den något helt annat än vad den vid en första anblick ger förhanden.

Av den här orsaken kan man hävda att tilltagande sekularisering innebär en potentiell utarmning. Bristen på kunskap om den egna religiösa traditionen innebär att man förlorar en sida av den omgivande kulturen som ger kontinuitet, sammanhang och djup. Ta som exempel ett tillfälligt besök i en kyrka. Världen av berättelser om mig och mitt liv som kyrkoväggarna tidigare har varit fulla har blivit mera stumma. Vem är mannen med nycklarna? Är han en fångvaktare? Den sekulariserade uttolkaren är i praktiken tomhänt - han eller hon har inga landmärken som leder uppmärksamheten in mot i det här fallet försoningens och förlåtelsens landskap.

De här iakttagelserna visar att vissa förutsättningar bör vara uppfyllda för att kommunikation skall lyckas. Man måste kunna presentera eller tolka bilder och symboler på ett visst sätt. Kommunikation är villkorlig, den bygger på förutsättningar. Saknas dessa förutsättningar kan kommunikationen brista.

Kommunikation kan liknas vid en gordisk knut

Många kommunikationsforskare har emellertid lagt detta slags syn på kommunikation bakom sig, inte för att den är felaktig utan för att den förminskar fenomenet. För att förstå kommunikation måste man bredda perspektivet och beakta interaktiva, skapande och produktiva inslag. Den här dimensionen blir speciellt tydligt i religiös kommunikation som gör bruk av det symboliska.

Låt oss återgå till bilden av mannen med nycklarna. Även om flera experter på kristen ikonografi samlas framför bilden är det inte säkert att bilden kan kommunicera. De kan avläsa elementen i bilden och dechiffrera dem in i minsta detalj. Den kan återkalla berättelsen bakom bilden, dess traderade budskap och teologi. Vidare kan de sätta själva bildens tillkomst i ett sammanhang av existentiell och teologisk tolkning och i nyanserna avläsa hur andra människor tagit bilden till sig. Men - trots att de kan låta otaliga meningslager öppna sig genom bilden kan bilden förbli stum för dem.

Det finns ens väsentlig skillnad mellan att man kan tolka tecken korrekt och att bli berörd av dem. Det är här som den kommunikationens grundkärna kommer fram. För att förstå kommunikation - och speciellt religiös kommunikation - bör man undersöka hur den generar en relation inom vilken subjektet inriktas till en handling eller en hållning. Vi kan säga att kommunikation strävar efter att skapa aktörskap.

Kommunikation kan på denna punkt liknas vid en gordisk knut på så sätt att komplexiteten är för stor för att lösas upp i en enkel modell. Istället får vi nyttja andra slag av perspektiv. sá Cavalcante Schuback menar att tolkningens värde inte ligger i texten i sig eller subjektets förmåga att objektivt uttolka den. Den "måste snarare sökas i tolkningens och förståelsens eget skeende, där en väv av förförståelse, intention, förförstådda och eftersökta meningar ger sig till känna".  Kommunikation och tolkning är i sin grund gränsöverskridande och kreativ. Kommunikation handlar om att etablera ett sammanhang där en ny mening och förståelse kan uppstå.

Den symboliska öppenheten skapar ett potentiellt utrymme för tilltal

Vi kan alltså se hur religiös kommunikation bygger på andra saker än vad vi inledningsvis lyfte fram. Det centrala är inte att symbolerna kan dechiffreras utan att de skapar rum för ett personligt närmandesätt. I mina studier av vad det innebär att lyssna på andakter i radio blev det tydligt att andakternas meningsbärande funktion var beroende av att en relation etablerades. Det är genom en sådan relation som andakterna får en kommunikativ styrka som berör och äger djup. Relationen, hur individer befinner sig i förhållande till andra, är alltid en underliggande aspekt av mellanmänsklig kommunikation: hur någon förstår det som en annan säger är beroende av det slag av förståelse denna person har av den andra. Tillit är därför en mycket central dimension i kommunikation.  

En annan aspekt bör lyftas fram. Möjligheten att utveckla en meningsbärande relation tycks vara förknippad med öppenhet som appellerar till fantasin och genererar identifikation. Kommunikationen är även beroende av att symboler äger öppenhet som till och med gäckar våra försök och vår förmåga att dechiffrera dem. Den öppenheten skapar ett potentiellt utrymme - ett landskap att stiga in i. Synen på den symboliska dimensionen och religiös kommunikation kan alltså omformuleras i en mera radikal riktning.

Symbolerna som den religiösa kommunikationen vilar på begränsas inte av en representativ funktion i form av givna betydelser. I stället förmår de bryta upp sådana givna betydelser och öppna för nya insikter om det mänskliga livet genom att de engagerar människan på ett helhetsbetonat sätt, både intellektuellt och emotionellt. Symbolen styrka ligger i att den leder subjektet bort från det objektiva och yttre och i riktning mot en subjektiv upplevelse där aspekter av individens inre liv kan öppnas så att det samspelar med den yttre verkligheten. Med andra ord: vi berörs.

För att ytterligare beskriva det specifika i detta kan man relatera till religionsfilosofen Eugenio Trías sätt att förklara styrkan i det symboliska uttryckssättet, och dess förmåga att kommunicera känslor av helighet. Symbolen aktualiserar, skriver han på ett klassiskt sätt, ett ömsesidigt förhållande mellan två delar som skiljts åt: "En av dem är sinnlig och möjlig att erfara. Den hänvisar till en annan del som är otillgänglig, som befinner sig på annan ort, men som framskymtar genom den del som kan varseblivas, avlyssnas eller nås genom ordet." Vidare understryker Trías att symbolen härmed skiljer sig från tecknet i och med att den bryter sig ur den ändlösa cirkulationen i tecknets semiologiska spel. På så sätt hänvisar symbolen till "en avsändare som är undandragen både händelsernas gång och handlingens kurs och diskurs". Det här aktualiserar hur det symboliska uttryckssättet dekonstruerar tiden och det historiska till förmån för det andra, det eviga och det heliga. Öppenheten visar sig som ett heligt rum.

Den religiösa symbolen har alltså en specifik karaktär som skiljer den från det vi kallar tecken. Till skillnad från tecknet som pekar på något annat, är kan symbolen vara en uttryckt och närvarande verklighet i sig. Trías religionsfilosofiska reflektioner ringar härmed in hur det symboliska uttryckssättet i sig gör relationen till den andra, till ett Du, till en central underliggande aspekt. Den symboliska uttrycksformen är evokativ i förhållande till en betydelsefull relation till ett Du. Symbolens öppenhet kan på ett paradoxalt sätt föra oss in i en berikande dynamisk dialog. Öppenheten möter oss som ett tilltal: någon kommer oss till mötes.

Det symboliska handlar om det tolkande subjektets sätt att leva

Rummet - den heliga platsen - är en symbol som man möter i alla religioner och antagligen en av de starkaste symbolerna. Förklaringen till det här handlar delvis om att rum i sig är öppenhet. Det förklarar kanske varför just rummet är en av de religiösa symbolerna som lever kvar trots sekularisering och andlig amnesi. När religion försvinner från den offentliga arenan ser vi en paradoxal renässans i det religiösa rummet. Kapell byggs på flygplatser och i köpcenter - och kyrkor hör till de populäraste turistmålen.

Studier av vilken funktion detta slag av nya kapell har i sekulariserade miljöer visar att ett kommunikationsperspektiv kan belysa några centrala aspekter. I min studie av kapellet i Iso Omena, Esbo, kunde jag se att genom ett och samma kapell kunde olika individer kommunicera olika hållningar. För några av hade kapellet i första hand karaktären av samhällets centrum, genom vilket ordning upprätthålls och gränser skapas. För andra hade kapellet i högre grad karaktären av ett hjärta i världen: kapellet finns för de nödställda och behövande. För en tredje grupp har rummet slutligen karaktären av ett avskilt rum, vars främsta karaktär är att det utgör en möjlighet att dra sig tillbaka från världen.

De här hållningarna som relationen mellan kapellet och individerna genererade är komplexa och inbegriper specifika sätt att tolka verkligheten. Det handlar om olika sätt att tänka, känna, relatera och även olika sätt att hantera rummet. Det centrala är att det är i det kommunikativa samspelet mellan individens outtalade behov och den symboliska öppenheten som en dynamisk dialog kan födas.

Här kan avslutningsvis en sista sida av kommunikation lyftas fram. När man studerar religiös kommunikation inser man att det egentligen inte finns något som skiljer ett tecken från en symbol. Det symboliska stiger istället fram en dynamisk inre och kreativ kapacitet fram hos den tolkande individen. Det symboliska handlar om det tolkande subjektets förhållningssätt till och sätt att leva med olika uttryck och bilder. I centrum för religiös kommunikation står alltså individens symboliseringsförmåga. Den här symboliseringsförmågan kan emellertid aldrig komma till uttryck om det inte finns yttre sammanhang som tillåter att den får komma till uttryck. Religion tycks genom den komplexa form av kommunikation som den skapar tjäna oss som människor.

Peter Nynäs, Teol.dr är professor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi


Litteratur:

sá Cavalcante Schuback, M. (2006) Lovtal till intet: Essäer om filosofisk hermeneutik, Munkedal: Glänta Produktion. 

Hervieu-Léger, D. (2000) Religion as a chain of memory, Cambridge: Polity Press.

Kurtén, T. (1997) Bakom livshållningen: Studier i moderna livsåskådningar och deras begreppsliga förutsättningar, Åbo: Åbo Akademi.

Nynäs, P. (2007) "Finns det någon som känner min röst?": En religionspsykologisk studie av objektsökande tolkningsprocesser i radioandaktsreception, Nora: Nya Doxa.

Nynäs, P. (2008) "Ett kapell- tre rum: ett integrerat rollteoretiskt perspektiv på tolkning och meningskapande kring ett modern kapell", Teologinen Aikakauskirja 113 (4), 314-332.

Sigurdson, O. (2007) "Kyrkan som offentligt rum: om sampling och syncretism", Finsk Tidskrift  5, 243-253.

Trías, E. (1996) Att tänka det religiösa, Stockholm: Bokförlaget Thales.