Teologins vetenskaplighet har varit ett stående problem i moderniteten. Så länge kyrkan hade inflytande i hela samhället var teologins roll given. Men den moderna naturvetenskapen ändrade på förhållandena. Dagens postmoderna situation erbjuder ingen enkel väg förbi denna problematiska omständighet för teologin. Men kanske erbjuder den utgångspunkter för en ny förståelse av spänningen mellan teologi och vetenskap?

Det finns en förenklad föreställning om att teologin en gång varit en vanlig vetenskap, som efter hand har blivit alltmer problematisk. Den idén stämmer inte fullt ut - i alla fall inte om man med vetenskap avser våra försök att genom förnuftigt tänkande och kontrollerbara processer finna intellektuellt hållbara svar på avgränsade frågeställningar.

Från medeltida till modern teologi

Under sin storhetstid var teologin inte i första hand en sådan vetenskap, istället utgjorde den en sorts metafysisk horisont för all annan vetenskap. Vetenskapen utgick från lumen naturae, dvs. tänkandets naturliga förmågor. Som "vetenskapernas drottning" hade teologin en höghet grundad i lumen gratiae, alltså i den gudomliga uppenbarelsen, som kompletterade och fullkomnade den mänskliga kunskapen. Först i moderniteten  - när kyrkans ställning försvagades och idén om lumen gratiae fick konkurrens av den moderna naturvetenskapen - "reducerades" teologin till en vetenskap likställd andra discipliner, helt underställd förnuftet.  

Problemet för den moderna teologin var att dess roll blev tvetydig. Om andra traditionella medeltida discipliner som grammatik, retorik, aritmetik - men också högre fakulteter som juridik och medicin - kunde behålla sina givna objekt eller områden (låt vara i något förändrade former) låg teologins dilemma i att uppenbarelsen egentligen aldrig hade varit något vetenskapligt objekt eller "område". Bibeln och traditionens texter fanns naturligtvis kvar som ett konkret område att studera.  Den teologiska karaktären hos forskningen riskerade emellertid att försvinna, eftersom den framförallt byggde på ett särskilt förhållningssätt till dessa texter.   

Att teologin ändå behöll sin akademiska ställning beror naturligtvis på att kyrkan också i fortsättningen spelade en viktig roll i samhället. Med tiden ställdes dock allt starkare krav på att teologin skulle utveckla en kunskap om religionen som inte stod i ett okvalificerat beroende till den kyrkliga tron. Resultatet blev en teologi som försvarade sin vetenskaplighet med hänvisning till ett bestämt objektområde, kyrkans tro och tradition, men som uppnådde sin vetenskapliga objektivitet genom att avgränsa sig från trons auktoritet. Kyrkans tro på Jesu uppståndelse (för att ge ett tydligt exempel) var ett givet objekt för teologernas studium. Men  i ljuset av sanningsfrågan framstod den endera som ohållbar eller som oåtkomlig för vetenskaplig bedömning.   

Moderna teologer har tvingats lägga stor möda på att precisera den rätta arbetsdelningen mellan konfessionell och akademisk teologi. Många har ansett att man inom konfessionella ramar kan fortsätta att reflektera i uppenbarelsens termer. Den fråga som dröjer sig kvar är emellertid om det är möjligt att tillräckligt tydligt avgränsa en sträng beskrivning och distanserad kritik från en engagerad diskussion om tron.

Scheleiermacher och restaurationen av den vetenskapliga teologin

Friedrich Schleiermacher (1768-1834) försökte på sin tid restaurera teologin som fullvärdig akademisk disciplin. Han använde relativt pragmatiska resonemang och menade att den religiösa trosform som dominerar ett visst samhälle har oerhört stor betydelse.  Det ligger därför i hela samhällets intresse att bedriva en avancerad och engagerad teologisk forskning, som syftar till att förstärka och förädla det religiösa ledarskapet. Han beskrev teologin som en "positiv" (praktisk) vetenskap, knuten till den trosform som dominerar (i hans fall protestantism). Teologin skiljs från det han kallar "spekulativa" (teoretiska) vetenskaper, som exempelvis historia eller fysik.

Han ser dock ingen principiell motsättning mellan den positiva och den spekulativa vetenskapen. När teologerna bedriver historiskt studium, görs det med den spekulativa historievetenskapens apparatur. Skillnaden mellan teologins kunskap (teologisk fakultet) och den kunskap som uppnås i spekulativ anda (filosofisk fakultet) är att teologin har som enda uppgift att understödja det konkreta religiösa livet, medan den spekulativa vetenskapen är allmängiltig. Således kan det finnas flera teologiska fakulteter på ett universitet, beroende på hur den konfessionella strukturen i samhället ser ut. Finns det två historiskt betydande men olika religioner ligger det i samhällets intresse att understödja båda. Eftersom teologisk kunskap är knuten till religiös praktik krävs en fakultetsstruktur för varje konfession.

Om det medeltida samhället omgav sig med en uppenbarelsetro som utgjorde det yttersta ramverket för kunskapen kan man säga att religionsutövningen i Schleiermachers vision omges av en vetenskaplig kontrollfunktion. Detta har sin orsak i Schleiermachers uppfattning att människan och kulturen alltid och nödvändigtvis producerar religion. Därför ligger det ett allmänt värde i att kultivera religionen genom vetenskapens metoder.

Teologi: med eller mot världen?

Under 1900-talet kom tongivande teologer som Anders Nygren och Wolfhart Pannenberg att kritisera Schleiermachers modell, som de ansåg vara alltför praktiskt orienterad. Man försökte på olika sätt grunda teologin som en teoretisk disciplin.  Dels genom att avgränsa de konfessionella aspekterna från den vetenskapliga teologin, dels genom att på nya grunder uppfatta teologin som en universell vetenskap om den yttersta verkligheten. Mot deras vilja avslöjar emellertid bådas program att teologins konfessionella dimensioner är mycket svåra att avgränsa sig från. Denna svaghet blir särskilt tydligt i vår tid, när också den vetenskapssyn som de utgår från har ifrågasatts.

Ett intressant nutida svar på frågan om teologins vetenskapliga utmaning tar spjärn i en sådan vetenskapskritik. Den brittiske teologen John Milbank har försökt visa hur den moderna vetenskapen i sina olika skepnader hänger samman med en sekulär sociologi och samhällssyn. Den fick i senmedeltiden och den tidiga moderniteten alltmer inflytande på bekostnad av en kristen kunskaps- och samhällssyn. Teologins marginalisering beror alltså på en mer grundläggande förskjutning i verklighetsförståelse, från kristen till sekulär. Millbank menar att den moderna och postmoderna sociologin och samhällssynen kan betraktas som en normerande "sekulär teologi", analog med den medeltida kristna teologis normerande roll för hela den dåtida kunskaps- och samhällssynen. Denna sekulära teologi uppfattar han ytterst sett som nihilistisk.

Med ett sådant perspektiv finns det ingen möjlighet att rädda den kristna teologin i vetenskapligt hänseende. Hela den moderna vetenskapen bygger för Milbank på en anti-kristen grund. Teologins legitimitet bygger istället på att den försöker återta sin position som en kristen sociologi; en oberoende grundval för det kyrkliga liv som alltid står i spänning till världen.

En postmodern och postkristen ansats i Schleiermachers anda

Det som trots allt förenar de moderna teologerna med Milbank är brottningskampen med skillnaden mellan det vetenskapliga och det kristna. Det tycks inte finnas någon enkel väg tillbaka till den medeltida enhetssamhället och den position som teologin hade i relation till enhetskyrkan. Milbank har många värdefulla poänger. Han är ändå skyldig att övertyga oss om att vårt sekulära samhälle är så depraverat och nihilistiskt och anti-kristligt att en konfrontation mellan en viss kyrklig tro och det nutida samhället är den enda adekvata vägen för ett ansvarsfullt teologiskt tänkande.

Min egen modell lånar snarare sina grunddrag från Schleiermacher, men också från det faktum att samhället idag snarast är att betrakta som post-kristet. Detta samhälle är i mina ögon värt försvara och utveckla - trots sina uppenbara brister - medan det kristna enhetssamhället framstår som tämligen problematiskt. Vi har idag lämnat den territoriella konfessionalism som gjorde att Schleiermacher kunde tala om "samhällets religion". Det vi möter idag är en mer obestämd pluralitet, där religionen kommer tillbaka som en mångfacetterad kraft. Denna omständighet motiverar en pluralistisk teologi i betydelsen "kritiskt engagerad reflektion över religionenernas historia, samtida status, och intellektuella implikationer".

Att kalla detta för "teologi" är kontroversiellt i mångas ögon. Man menar att "religionsvetenskap" vore en mycket bättre term för en sådan verksamhet. Mitt argument för att behålla termen teologi - och även tanken på en specifik teologisk fakultet - lånar också vissa pragmatiska drag från Schleiermacher: vårt samhälle har under enormt lång tid varit ett kristet samhälle. Ett adekvat studium av religion måste därför ta särskild hänsyn till den kristna uppenbarelsetron och dess fortsatta verkan in i en postkristen situation.

Jag förordar vidare ett förhållningssätt som speglar att teologin aldrig har fungerat som en vetenskap i vanlig mening. Teologin har alltid har brottats med trons anspråk på att vara en yttersta referensram för all annan kunskap. Från detta följer inte att teologerna måste vara troende kristna eller att teologin måste begränsa sig till en religion på bekostnad av andra, som hos Schleiermacher.  Men det betyder för det första att den teologiska kompetensen kräver en betydande historiefilosofisk insikt om den kristna trons särskilda verkningskrafter in i kultur och samhälle. För det andra innefattar detta en förmåga att tänka kritiskt och konstruktivt kring hur dessa krafter kan kanaliseras vidare i en pluralistisk situation. Som sådan förblir den kontroversiell.

I kontrast till Milbank - men delvis i anslutning till den italienske filosofen Gianni Vattimo - menar jag att den nutida kultursituationen snarast bör betraktas som en naturligt utveckling av själva kristendomen. Om det sekulära ges en sådan kristen uttydning blir det allt svårare att göra dogmatiska distinktioner mellan vad som är kristet och inte kristet. Istället kan det verkningsfulla kristna arvet återigen göras tillgängligt för en engagerad diskussion som rör alla. Detta gäller oavsett om de bekänner sig som kristna, har tagit avstånd från det kristna eller lever i en kristen kultur men med en helt annan religiös identitet.

I motsats till detta antyder termen "religionsvetenskap" en önskan om neutralitet från det kristna, vilken i mina ögon framstår som kontraproduktiv i den rådande situationen.

Mattias Martinson är docent i systematisk teologi vid Uppsala universitet, och arbetar som universitetslektor i systematisk teologi vid samma universitet.

 

Litteratur:

Niels Henrik Gregersen: Teologi og Kultur. Protestantismen mellem isolation og assimilation i det 19. og 20. århundrede (Aarhus universitetsforlag: Aarhus [1988] 2001).

Mattias Martinson: Postkristen teologi. Experiment och tydningsförsök (Göteborg: Glänta 2007).

John Milbank: Theology and Social Theory. Beyond Secular Reason (Oxford: Blackwell 1990).

Anders Nygren: Dogmatikens vetenskapliga grundläggning med särskild hänsyn till den Kant-Schleiermacherska problemställningen (Stockholm: SKDB 1922, 1935).

Wolfhart Pannenberg: Wissenschaftstheorie und Theologie (Frankfurt am Main: Suhrkamp 1973).

Friedrich Schleiermacher: Kurze Darstellung des theologischen Studiums (1830), red. Hans-Joachim Birkner, Kritische Gesamtausgabe, avd. 1, bd 6 (Berlin: De Gruyter 2003).

Thomas av Aquino: Summa Theologiae, Länken går direkt till engelsk övers. av Prima pars, q. 12. Se särskilt artiklarna 12-13.

Gianni Vattimo: After Christianity, övers. Luca D'Isanto (New York: Columbia University Press 2002).