Religion, kristen tro, kroppslighet och prestationsmaximering, se där en kombination som inte alltför ofta bekymrat teologiska tänkare, varken i kyrkan eller akademiska sammanhang. Jag tror emellertid det är viktigt att belysa en sådan kombination, inte minst för att kroppslighet och prestationsmaximering är fenomen som uppskattas högt i vår samtid.

För att kunna handskas med tematiken i detta sammanhang väljer jag en infallsvinkel, där jag låter temat religion och idrott utgöra den egentliga kontexten. Min diskussion lyfter fram en kristendomskritisk -ism som inte är särskilt känd i vår samtid, men vars symbolvärld, verkningar och återkommande festivaler är vår tids mest uppmärksammade mediala händelser - olympismen, den olympiska rörelsens ideologi. Jag visar hur idrotten i olympismen är en verksamhet, där människan genom upprepad övning och självkontroll strävar efter eurytmetisk balans mellan kropp och själ. Detta ges samtidigt en religiös tolkning. Olympismen är såtillvida en tacksam samtalspartner att den kan få oss att ställa nya slags frågor, bl.a. hur en positiv kroppsteologi kan utformas.

Pietismens erfarenhetsvärld är inte oskyldig

Det är ingen överdrift att hävda att det kristna tänkandet haft en minst sagt ambivalent inställning till kroppslighet. Någon entydig historisk berättelse går visserligen inte att skapa. Den historiska verkligheten är alldeles för komplex för en sådan. Trots centrala kristna föreställningar om människan som Guds skapelse, inkarnation, nattvardens tydliga kroppstematik och trosbekännelsens övertygelse om kroppens uppståndelse, har det kroppsliga inte fått tillräckligt tunga positiva markörer för att orka bära ett hoppets budskap.

Det finns flera försök att förklara detta. Ett har varit att peka på (ny)platonskt inflytande i den kristna idétraditionen. Ett annat har varit bestämda tolkningar av motsättningen mellan det mänskliga och det gudomliga i den kristna traditionen. Ingen av dessa förklaringar ger särskilt mycket för vår samtid. Den är på ett utpräglat sätt fixerad vid kroppen som bärare av symboler, livsåskådning och status. En förklaring som är bättre förankrad i samtidens tankesätt kan härledas från det slags sekularisering som förpassat den kristna tron från det offentliga till det privata, från det empiriska till det kontemplativa, och på köpet förandligat tron från människans helhet till att bli enbart en aspekt av människans inre. Pietismens erfarenhets- och tankevärld, som rätt mycket präglat den finländska kyrkligheten, är inte helt oskyldig i denna utveckling.   

Sekulariseringsperspektivet blir intressant också i ett annat ljus. Det öppnar nämligen för att lyfta upp det kroppsliga och prestationsorienterade som något positivt. Just detta görs i den olympiska rörelsens ideologi, olympismen, och därför vänder jag nu blickarna mot den.   

De Coubertins idrottsvision är inte så ensidig

Framväxten av en storskalig industrialisering i mitten av 1800-talet, som utmärks av modernitetens tendens att härska, behärska och tekniskt manipulera naturen, är särskilt viktig för uppkomsten av den moderna idrottsrörelsen. Med industrialismen uppkommer möjligheten att standardisera olika mått i syfte att effektivera produktionen. Standardiseringen och uppkomsten av abstrakta symbolsystem överförs till idrottslig praxis. Genom att skapa enhetliga regler för hur man idrottar och normer för hur man avgör vad som skall beaktas som relevant, fick man för första gången förutsättningar att jämföra olika prestationer.              I sig är detta en tämligen harmlös utveckling. Men det finns andra aspekter att notera och då tänker jag på den människosyn som genom Pierre de Coubertin, den olympiska rörelsens ideolog, förs in i idrottsförståelsens grund.

Genom anknytning till upplysningstidens nya pedagogiska strömningar kom idrottsrörelsen att tillägna sig en människosyn, där moralisk karaktär föreställs växa fram ur viljans och förnuftets kontroll över det kroppsliga. Idealet var att disciplinera kroppen genom "vetenskapligt" utstuderade "naturliga" rörelsemönster som följer kroppens funktionalitet. Tanken var lika enkel som den föreställs vara självklar: idrottens nytta för hälsa och moral bör kunna härledas från människoorganismens naturbundenheter.

Den dualistiska utgångspunkten - det radikala skiljandet mellan kropp och förnuft - som allt sedan Descartes dagar präglat den modernistiska synen på människan, blir därmed satt i funktion i ett modernistiskt utvecklingsperspektiv.

De Coubertins egen idrottsvision är ändå inte så ensidigt extrem. Han var förstås präglad av sin samtid - och det är just det jag vill peka på i det följande. Vi bör komma ihåg att hans renässansideal och aktiva vurmande för antikens ideal inte kan möjliggöra en alltför instrumentell människosyn, trots att han i sin egen definition av idrott säger att "athletics is the voluntary and habitual practice of intense muscular exercise based on a desire for progress and extending as far as risk".

Det funktionella ska endå samtidigt präglas av en strävan till harmoni mellan fysisk styrka, moralisk karaktär och estetik, en kombination som enligt honom präglade antikens människosyn. Hans formuleringar varierar något. Ibland talar han om "body, mind and character", och betonar att människans moraliska karaktär främst formas genom kroppen. Ibland talar han om balans mellan "human body, mind and spirit, sense and will, instict and conscience", som han polemiskt kallar för den sanna hedendomen.

Idrotten söker balans mellan kropp och själ

Strävan till mänsklig harmoni är viktig. Idrotten skulle övervinna dikotomin mellan kropp och själ - främst genom ett slags estetiserad moral. I de Coubertins vision av de olympiska spelen skulle dessa tävlingar vara det finaste skyltfönstret för den nya, förädlade människan. Hon skulle uttrycka det han kallar för olympism: en mental attityd i vilken styrka och estetik förenas i harmoni till en bländande upplevelse. Denna mentala attityd är inte medfödd och i den meningen inget naturligt för människan. För att uppnå olympism krävs träning.

Idrotten är därför en verksamhet, där människan genom upprepad övning och självkontroll söker sig till ett tillstånd av balans mellan kropp och själ. I denna strävan finns idrottens religiösa grundnerv, idrotten som den sanna hedendomen, religionen om mänsklig balans och harmoni:

There is also the true paganism that humanity will never be rid of and which, to utter a blasphemy, it is good that humanity cannot rid itself entirely. That paganism is the religion of the human body, mind and spirit, sense and will, instinct and conscience. The flesh, the senses, and the instinct have the upper hand at times, the will and the conscience at other times. There are the two despots fighting for the primacy in us, a conflict that often tears us apart savagely. We must achieve balance.   

Denna sanna hedendom hänförs till något som är konstitutivt för hela det mänskliga livet. Egentligen handlar det om en beskrivning av det mänskliga livets villkor. Den tidigare dualismen är nu mera nedtonad och i stället framträder en dualism mellan kropp och ande, mellan instinkt och vilja. Men också denna dualism är helt konstitutiv för tanken på att människan genom sin strävan kan uppnå balans och harmoni.

Det är denna harmoniering av det dualistiska hos människan som de Coubertin lyfter fram som något religiöst, något som idrott både kan och bör uttrycka. I bakgrunden finns jämförelsen mellan olika skriftreligioner, däribland kristendomen, och den antika grekiska religionen. De förra är fokuserade på kunskap och kontemplation, medan den senare religionen är fokuserad på förnuft kombinerad med aktivitet, handlingskraft och atletisism.

Det är ingen tvekan om att de Coubertin sympatiserar helt med det han tillskriver antik grekisk människosyn och religion. Om historiska beskrivningen är korrekt är nu relativt ovidkommande. Det centrala är vilken position han uppfattar som uttryck för den religiositet han tillmäter idrott som aktivitet och fenomen. Syftet är att uppnå eurytmi, och detta är en kombinerad estetisk moralisk och religiös upplevelse. Den religiösa upplevelsen är inte riktad mot eller präglad av något transcendent, övernaturligt eller övermänskligt. Snarare är den religiösa upplevelsen det sant mänskliga i dess naturliga fullhet och harmoniska balans.

Människosynen är individualistisk, sexistisk, elitistisk och åldersdiskriminerande

De Coubertins idrottsvision har ännu en central religiös aspekt. Det är nämligen vissa elitsatsande män som i sin individualitet skall framstå som upphöjda symboler för hela mänskligheten. De olympiska spelen är för honom en religiöst präglad festival, där den unga mannens kroppslighet, karaktär och harmoniska skönhet skall firas som en cykliskt återkommande, spirande vår för mänskligheten. De olympiska spelen är, enligt honom, "par excellence, celebrations of youth, beauty and strenght" och där fokusen måste läggas på "the true Olympic hero is... the individual adult male.

de Coubertins olympiska ideal präglas onekligen av en människosyn som är individualistisk, sexistisk, elitistisk och åldersdiskriminerande. I en längre analys kan påvisas att den också är rasistisk och kulturimperialistisk.

De Coubertins skapelse, den olympiska rörelsen med dess ideologiska överbyggnad, är medvetet en sekulär humanitetsreligion. Kroppens behärskning och mänsklig utvecklig som medveten målsättning är den aktiva, virila mänsklighetens Gud. Synen på religion är tidstypisk. Traditionella religiösa föreställningar tillhör ett stadium i mänsklighetens utveckling som kan anses vara passé. Hans egen upptäckt av spänningen mellan nationell tillhörighet och olympiska spel som för samman individer från olika sådana tillhörigheter var den sekulära renässanshumanistens väg till helighet, ett projekt som i upplysningstänkandets moralpedagogiska kölvatten söker tyngd och trovärdighet. Den vägen går via upphöjandet av den nationella flaggan till symbol för den nya världsordningen.

Den teologiskt tänkta kroppsligheten har sina utmaningar

En nutida ofta använd nyupptäckt säger att man lär känna sig själv bättre genom att möta den andre - och det annorlunda. Olympismen kan, generöst tolkat, få oss att reflektera över hur religiös tro och trosförmedling kan formuleras så att tro inkarneras i konkret praxis.  Alltför lätt blir teologi reducerade tankeövningar, fromma och emotionella stormar utan förankring i kommunikativ gemenskap, kroppslighet och aktivt ansvarstagande för Guds hela skapelse.

Att uppgradera den teologiskt tänkta kroppsligheten har sina utmaningar och en tung historisk barlast som dessutom förbundit kroppslighet med sexualitet. I den lutherska traditionen bär vi därtill på ett tungt teologiskt arv som stavas tvåregementstanken. Den är central tanke för Luther, men den har alltför ofta blivit "lokaliserad" till en dualistisk uppdelning. Detta har försvårat formulerandet av en teologisk helhetstanke om den förkroppsligade tron. Likaså är en tanke på "trons träning" inte alltför lätt att förbinda med luthersk "trospassivitet".

Att övervinna detta innebär inte att man i likhet med olympismen måste överge transcendensanspråk, men utmaningen är ändå krävande - dock inte omöjlig.   

För referenser och vidare läsning:

Mikael Lindfelt: Meningsskapande idrott. Livsåskådningsrelevanta perspektiv och empiriska kontraster. Ny Doxas förlag, 2006.

Skribenten Mikael Lindfelt är docent i systematisk teologi och etik samt idrottsforskare. För tillfället sköter han professuren i teologisk etik med religionsfilosofi vid Åbo Akademi