Få böcker har haft så stor betydelse för det finska folkets andliga, moraliska och pedagogiska utveckling som katekesen. Under århundradena efter reformationen - då biblarna ännu var så dyra att gemene man inte hade råd att skaffa sådana - inpräntades den kristna tron genom ett målmedvetet genomfört katekesläsande. Unga och gamla, drängar och pigor, bönder och borgare läste katekesen, ingen kom undan.
Katekesen användes vid läsmöten, i predikan, i konfirmandundervisningen, men också i skolans religionsundervisning. Dess starka ställning i kyrka och skola bibehölls till slutet av 1950-talet, då nyare och pedagogiskt mera utvecklade läromedel utmanövrerade den i skol- och konfirmandundervisningen.

I den här artikeln kommer framställningen att belysa den nya katekes som Finlands kyrka tog i bruk år 2000. De frågor som är av intresse är varför den evangelisk-lutherska kyrkan utarbetade en ny katekes, och hur den mottogs och uppfattades ute på fältet. Artikeln innehåller även en historisk tillbakablick samt en redogörelse för den utveckling som ledde fram till den nya katekesen år 2000.

Storsatsning som nådde över nyhetströskeln

Söndagen den 17 september år 2000 markerade Finlands evangelisk- lutherska kyrka på ett tydligt sätt sin samhörighet med den gamla lutherska katekestraditionen. Den dagen inleddes utdelningen av den nya katekesen till 2 miljoner hem i Finland. Utdelningen hade föregåtts av en omfattande reklamkampanj i press, radio och TV.

Satsningen på den nya katekesen var omfattande. Katekesen hade tryckts upp i sammanlagt ca 2.6 miljoner exemplar. Av dessa var 150.000 exemplar svenskspråkiga. Hela projektet, som finansierades av Kyrkostyrelsen, kostade ungefär 1,3 miljoner euro. I den summan ingick inga kostnader för distributionen, som handlades av de lokala församlingarna.

Den nya katekesen väckte berättigad uppmärksamhet, inte bara inom kyrkan. De massiva reklamkampanjerna och de olika samlingar kring katekesen som ordnades ute i församlingarna, bidrog till att den verkligen nådde över nyhetströskeln. Under ett par veckor torde de flesta av Finland invånare antingen ha hört om, eller kommit i beröring med den nya katekesen.

Gammal tradition i ny gestalt

Den år 2000 utgivna katekesen följde upp en lång tradition. Den första förlagan utgjordes naturligtvis av Martins Luthers Lilla katekes. Den översattes till svenska av Olaus Petri och till finska av Mikael Agricola. Katekesen trycktes under 1600- och 1700-talet i ständigt nya upplagor, samtidigt som en försågs med utförliga förklaringar till den kristna tron. I det svenska riket fanns en del olika katekeser i omlopp. De mest kända var Gezelius och Svebilius katekeser.

Efter separationen från Sverige, tvingades den finska kyrkan gå sin egen väg och utarbeta nya kyrkliga böcker.

I samband med det stora reformationsjubileét år 1817, tillsatte kejsaren Alexander I tre kommittér för att utarbeta nya förslag till psalmbok, bibelöversättning och katekes. Katekeskommitténs arbete framskred, p.g.a. teologisk oenighet om inriktningen på arbetet, synnerligen långsamt. Efter att sammanlagt fyra kommitteér arbetat med att ta fram en katekes, kunde vår kyrkas första officiellt antagna katekes godkännas av kyrkomötet 1893.

Den år 1893 godkända katekesen byggde på Luthers Lilla katekes, som hade kompletterats med en framställning av den kristna läran. Teologiskt följde katekesen den av kommittéordföranden, biskop Gustaf Johansson, omhuldade beckska biblicismen. Framställningen var frälsningshistoriskt-genetisk och utgick från uppenbarelsen och Guds väsen, varefter den övergick till syndafallet, lagen, frälsningen och den helige ande. Katekesen behandlade avslutningsvis nådemedlen, församlingen, troslivet och de yttersta tingen.

Katekesen från 1893 mötte snart stark kritik p.g.a. sin ålderdomlighet. Den ansågs ge uttryck för en ålderdomlig deduktiv pedagogik och kritiken från skolorna var massiv. Därför ersattes den redan 1923 av en ny utgåva som hade utarbetats under biskop Erkki Kailas ledning. "Kailas" katekes från 1923 följde emellertid i så stor utsträckning 1893 års förlaga att det snart ånyo höjdes röster för en modernisering av densamma.

År 1943 tillsatte därför kyrkomötet en ny katekeskommitté, vars arbete resulterade i den 1948 godkända katekesen. Arbetet med denna leddes av biskop Eino Sormunen och katekesen  utkom under beteckningen Den kristna läran. Den stod för ett nytänkande såtillvida att mera utrymme hade reserverats för det etiska stoffet. Dessutom hade frågorna avlägsnats och varje stycke hade istället erhållit en kort och koncis rubrik. I teologiskt hänseende följde framställningen fortsättningsvis det genetiskt-frälsningshistoriska schemat börjande med uppenbarelsen och slutande med behandlingen av de yttersta tingen.

Nytt vin i ny läglar

Frågan om en ny katekes aktualiserades i olika repriser under 1960- och 1970-talen, dock utan konkreta resultat. Det dröjde ända till 1993 innan kyrkomötet satte gång processen. Arbetet med den nya katekesen utgick nu från delvis andra premisser än tidigare. Bl.a. övergav man den frälsningshistoriska tolkningsmodellen, för att istället utgå från Luthers trinitariska grundsyn och disposition i sin Lilla katekes. På den här punkten anknöt arbetet också de riktlinjer som hade lagts till grund för den samtidigt pågående gudstjänstförnyelsen.

Den nya katekesen innehöll inte heller Luthers Lilla katekes i sin helhet. Den disponerades istället utgående från en trinitarisk modell i olika korta avsnitt. Dessa byggdes upp kring en förklarande text som följdes av utdrag från Luthers Lilla katekes och bibelord. Den finska grundtexten skevs av biskop Eero Huovinen, medan biskop Erik Vikström stod för den svenska översättningen.

Katekesen i 2000-talet

När den nya katekesen utkom år 2000, delades den ut till s.g.s. alla hem i Finland. Samtidigt är det skäl att fråga om katekesen blev en bok för bokhyllan, eller som den spelar någon större roll i församlingarnas arbete och i enskilda personers liv.

År 2002 publicerade jag en undersökning om hur den nya katekesen hade tagis emot och använts i Borgå stifts församlingar. Undersökningen var begränsad till ett stift, men ger kanhända ändå en fingervisning om förhållandena i kyrkan i stort.

Undersökningen visade att katekesen användes mest inom de områden som av hävd varit dess kärnområden, d.v.s. skriftskola och läsmöten. Däremot har dess homiletiska betydelse tonats ned och den används endast sporadisk i predikan. Katekespredikan har uppenbarligen spelat ut sin roll.

Undersökningen gav likaså vid handen att katekesen fortsättningsvis har en normativ funktion och för många präster fungerar den som en kort och komprimerad framställning av den kristna tron.

Däremot synes den samhälleliga och kyrkliga utvecklingen ha sprungit ifrån den pedagogik och den inlärningssyn som präglar katekesen. Det dogmatiska framställningssättet synes inte heller passa särskilt väl i en postmoderns tid som präglas av dels en öppenhet inför olika trostolkningar, dels ett mera reflekterade och diskuterande arbetsätt i skola och konfirmandundervisning.

Agrar och urban skillnad

Min undersökning från 2002 visar på uppenbara skillnader mellan urbana och agrara områden i Borgå stift. I de agrara områdena, och speciellt i Österbotten, där också väckelserörelserna är starka, uppskattas katekesen mera än i urbana områden. Användningsgraden för kateksen är också högre i landsförsamlingar än stadsförsamlingar. Det torde bero på att läsmötestraditionen lever starkare och på att prästerna i en mera enhetlig och konservativ andlig miljö fortsättningsvis använder katekesen församlingsarbetet.                                                                                             

Folkbok på reträtt

Sammanfattningsvis kan konstateras att katekesens roll som folkbok är förbi. Den nya katekesen kan betraktas som en folkbok såtillvida att de lutherska församlingarna har delat ut den till s.g.s. alla hem i Finland. Men det torde också ha förblivit därvid. Även om gjorda undersökningar visar att katekesen används i viss mån på läsmöten i konfirmandundervisning och i andra församlingsaktiviteter, så torde den i praktiken komma att spela en undanskymd roll vid sidan av psalmbok och bibel. Den tidigare folkboken har kommit på undantag.


Sixten Ekstrand fungerar som professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi.


Källor

Ekstrand, S: Gammal tradition i ny gestalt (2002), Ekstrand, S: Den nya katekesen och kyrkliga massmedia (2003), Poutiainen, M: Uudistuva kristinoppi (1994), Poutiainen, M: Katekismuksen sisältö (1998).