Inledning: Några grundläggande och iögonenfallande drag

I de judiska begravningsritualerna understryks två aspekter framom andra: respekt för människans omätliga värde även när hon är död (kibbud ha-met, den dödas värdighet), och det själavårdande perspektivet (nichum ´avelim, tröstandet av de sörjande). Då vardagen avbryts, hjälper det tjocka och täta nätet av traditioner och en repertoar med färdiga ord, prövade genom århundradena, samt en stark känsla av gemenskap med konkreta uttryck, individen vidare. En jude i Finland kommer i närmare kontakt med döden än en representant för den icke-judiska majoriteten brukar göra. Två övriga iögonenfallande aspekter är enkelhet och allas jämlikhet i döden.

En stor mitzva

Att ledsaga den döda till graven snabbt och enligt traditioner - m.a.o. värdigt - har alltid uppfattats inom judendomen som en stor mitzva (förpliktelse). Dess vikt understryks av många auktoritativa källor. Enligt Talmud (Ket. 17a) kan man t.o.m. avbryta torastudium – som annars är den ädlaste sysslan man kan tänkas ägna sig åt - för att ansluta sig till en likprocession. Den värdiga begravningen har redan mycket tidigt ansetts vara så viktig att den är hela samfundets sak. Ingenting, t.ex. fattigdom eller avsaknad av anhöriga, får riskera människans rätt att få en värdig sista resa tillbaka till stoftet. Begravningsföreningen Chevra Kadisha, ”heligt brödraskap”, som i Finland finns både i Helsingfors och i Åbo, tar hand om de flesta praktiska ärendena som har med begravningen att göra. Den anhörigas främsta plikt är att meddela föreningens förman (gabe) om dödsfallet – och då tar föreningen över processen. Allt detta ger de sörjande ro och utrymme för sorg. Dödens betydelse i det judiska livet syns också i det att Chevra Kadisha är den första föreningen som grundas (i Helsingfors 1864, i Åbo 1879) långt innan församlingslivet i allmänhet har hunnit etableras. Chevra Kadisha i Helsingfors har publicerat en guide till församlingsmedlemmar med tanke på dödsfall (Opas kuolemantapausten varalle. Chevra Kadisha, Helsinki, 2014). Detta detaljrika häfte vittnar genom sin minutiösa genomgång av ritualerna om traditionernas mångfald.

Tillbaka till stoft utan dröjsmål och värdigt

Begravningen ska ske så fort som möjligt, helst samma dag. Detta motiveras bl.a. med bibelversen “Du måste begrava honom samma dag” (Deut. 21:23). Också Mellanösterns klimatförhållanden skymtar i bakgrunden. Nutiden kan begravningen uppskjutas med några dagar med tanke på att en nära anhörig som bor utomlands ska hinna till begravningen. I Finland sker begravningen i regel inom 1−3 dagar från dödsögonblicket. Mellanösterns omständigheter, i detta fall rovdjur, har också gett upphov till budet om att liket inte ska lämnas ensam. Även en annan motivering kan hittas: Man kände till skendöden som ett fenomen och höll vakt för livsteckens skull. Under den talmudiska tiden vaktade man också graven under tre dagars tid av samma orsak (Sem. 8:1). Vanan att man vakar över liket hemma har slopats bland finländska judar - i bårhuset är liket ändå under en övervakning – men de äldsta medlemmarna av församlingarna minns ännu hur de, redan som unga, blev kallade till denna ärofulla uppgift. Det mest traditionella sättet har varit att begrava de döda utan någon kista (idealen har härletts från Gen. 3:19, “jord är du och jord skall du åter bli”), om dock träkistor omnämns redan i Talmud och midrash (b. Sanh. 98a, Gen. Rab. 19:8) och den stora medeltida lärde, Maimonides, till och med stadgade att liket bör jordfästas i en träkista (Jad 4:4). I Finland gick judar över till en kistbegravning i och med att detta stadgades i lagstiftningen. Kremering är förbjudet inom den ortodoxa judendomen och inga kremerade får begravas på de två finländska judiska gravgårdarna. Vid sidan av att kremeringen anses vara nedvärderande - man ska inte förstöra en kropp med vilken själen en dag i uppståndelsen ska förenas - hänvisar man i den nutida diskussionen också till nyare historia. Efter holocausten där fienden som ett tecken på det ultimata utrotandet av det judiska folket brände judar i ugn, är det absurt och vanhelgande ifall judar själva börjar bränna sina döda i ugn. Den naturliga processen från stoft till stoft, såsom Gud stadgade den, betonas. Även till obduktion förhåller man sig kritiskt. I vissa fall kan det ändå bli nödvändigt av medicinska eller rättsmedicinska skäl.

0611tutkijaTAFörfattaren Pekka Lindqvist studerar judiska gravstenar på Tavastehus gamla judiska gravgård. Foto: Terho Aalto, Hämeen Sanomat, arkiv.

Några moment på den sista vägen

Den dödes väg från dödsbädden till graven innehåller många rituella moment varav endast några kan lyftas upp här. Den avlidnas sista färd till gravgården, både i Åbo och i Helsingfors, far förbi synagogan. Vid synagogan stannar man för några minuter. Före jordfästningen tvättas liket i kapellet, och till slut hälls tre ämbar vatten över det. Döden förblir inte ett avlägset mysterium då redan unga vuxna medlemmar av församlingen rekryteras till liktvagningen. Jämlikheten i döden uttrycks genom att alla avlidna får en vit bomullsklädnad. En man kläs därtill i sin tallit, bönemantel, efter att man först har klippt av minst en av hörntofsarna eller gjort en repa i tyget. Kistan är lagad av omålade brädor utan järnspikar. Nutiden kunde man se här också en ekologisk aspekt: allt som jordfästs ska bli stoft. I botten av kistan finns hål för att liket ska bli i kontakt med marken. Av samma skäl placeras också en påse fylld med mylla under den dödas huvud. I Helsingfors placerar man lerskärvor på den avlidnas mun och ögon och granris mellan tummar och pekfinger. Den sistnämnda vanans symbolik är något dunkel: är de stavar med hjälp av vilka man reser sig när Messias kommer, eller påminner de om palmkvistar med vilka man hälsar honom? Dessa två sistnämnda vanor följs inte i Åbo. Under vägen från kapellet till graven stannar man tre gånger och reciterar Psalm 91. Då kistan har sänkts ner i graven (ansiktet mot söder, dvs. Jerusalem), fyller de manliga anhöriga graven med spadar. Också detta moment tjänar till att konkretisera avskedsstunden. Blommor hör inte till den judiska traditionen, men församlingar i vårt land har varit tvungna att vara något flexibla i denna fråga. Att lämna en sten på graven som ett tecken på minnets evighet är enligt Helsingfors Chevra Kadishas instruktioner ”en vacker judisk vana” som rekommenderas. Efter ett år reses en gravsten, som har den avlidnas förnamn och fadersnamn på hebreiska. Att man sällar sig i en lång kedja av generationer konkretiseras genom att alla gravstenar har vissa gemensamma moment; till dessa hör två förkortningar pe-nun (här vilar) och tav-nun-tsade-bet-he, som är en förkortning av en fras ”må hans/hennes själ bli vecklad in i de levandes pung” som i sin tur baserar sig på 1 Sam 25:29.

Från sorgen mot framtiden

Sorgeriter och -perioder utgör en väsentlig del av processen efter ett dödsfall. Den första sjudagarsperioden, shiva (”sju”), iakttas av de närmaste anhöriga. Den djupa sorgen kläs i traditionella uttrycksformer: män rakar sig inte, kvinnor sminkar sig inte, sexuellt umgänge är förbjudet, man klär sig i kläder där man vid begravningen har gjort en repa, keri´a, i enlighet med bibliska förebilder (t.ex. Jakob i Gen. 37:34). Den sörjande ska inte lämnas ensam. I dagens Finland är det vanligt att sorgeveckans kvällar blir tid för vänners besök. Genom att hämta med sig någonting att äta möjliggör de att den sörjande får enbart sörja. Då man lämnar ett sorgehus används orden: ”Må Herren trösta er tillsammans med dem som sörjer över Sion och Jerusalem”. Efter shiva följer sheloshim, en trettiodagars period, då man redan går till jobbet och också bör delta i gudstjänstlivet. När sheloshim tar slut besöker man graven för första gången. Då inleds också 11 månaders sorgeår som avslutas med jahrzeit/johrzait. Efter det ska man inte mer visa några sorgens tecken.

Trofastheten till traditionerna visar sig i frågan om döden vara en styrka för det judiska samfundet och dess sörjande medlem.

 

Pekka Lindqvist2FGSkribenten: Pekka Lindqvist, TD, universitetslärare i gammaltestamentlig exegetik och judaistik, Åbo Akademi