Luthers inställning till judarna under hans sista levnadsår

Thomas Kaufmann lyfter i sin bok Luthers "Judenschriften“ fram linjen från Luther till Hitler. Ett faktum är att Luther blev missbrukad av nazistisk propaganda. Idag ställer detta oss fortfarande inför den pinsamma frågan: var reformatorn och trons hjälte även en antisemit? Eric W. Gritsch ger sitt svar redan i sin boktitel: Martin Luther’s Antisemitism. Against His Better Judgement.

På 1940-talet fanns det, även i Finland, ideologiska skäl att ta fram ämnet. År 1939 översatte T.T. Karanko Luthers mest kända judefientliga bok Von den Juden und ihren Lügen med titeln: ”Juutalaisista ja heidän valheistaan”. Boken finns sedan år 2011 tillgänglig i Helsingfors universitets nätbibliotek.

Von den Juden und ihren Lügen utkom i Tyskland 1543. Boken innehåller flera glåpord, smädelser, fördomar och angrepp mot judarna än någon annan av Luthers böcker. Det mest frekventa ordet enligt min preliminära statistiska undersökning är substantivet lögn och det motsvarande verbet ljuga. I den här boken förekommer ordet över 180 gånger. Även följande ord används flitigt: hån, skamlig, arg, eländig, falsk, förbannad, straff och blind. Luthers hat mot judarna är så iögonenfallande och öppet att det inte kan bli obeaktat. Men vad innehåller boken, utöver de fientliga utgjutelserna? Var finns motiv och mål, som får Luther att reagera så aggressivt och hänsynslöst som det ser ut?

Jag skulle vilja sammanfatta läget så att det handlar om två sanningar: Luthers sanning och judarnas (enligt Luther) förfalskade sanningar. Den högsta sanningen är att Jesus Kristus är den genom Israels profeter utlovade messias. Judarna har bara vägrat att acceptera den. Orsaken är deras stolthet, blindhet och hårdnackade motstånd. Enligt Luther är de för stolta över sin härstamning från Abraham, över sitt äkta blod, över omskärelsen och de bud de har fått på Sinai, samt över landet, staden Jerusalem och templet. Blindheten uppenbaras i att de inte har uppfattat och tolkat sina egna profeter på ett korrekt sätt.

Och deras enligt Luther hårdnackade motstånd lever kvar ännu i dag. De vägrar att se Jesus som sin frälsare och väntar fortfarande sin egen messias. De ser inte sitt elände, dvs. hur de lever i förskingringen bland världens folk. De förstår inte att de har förlorat allt hopp. De undviker att dra slutsatsen att något måste ha gått snett, och inte bara snett utan värre: Gud har straffat dem! Nästan 1500 år utan ett eget land, en egen stad och ett tempel visar att slutsatsen borde vara entydig, säger Luther och citerar Lyra och Burgos, konverterade f.d. judar från 1200- och 1300-talen.

Luthers eget möte med judar och hans egna erfarenheter av kontakter med dem är också så pass dystra att han senast vid slutet av 1530-talet börjar ta de historier och anekdoter som cirkulerar angående judar i samhället på allvar: att judarna förgiftar brunnar, stjäl de kristnas barn, offrar dem i sina hemliga ritualer och vanhelgar kristendomens sakrament.

Men detta är inte allt. Det finns något ännu värre. Judarna känner till kristendomens sanning. De vet men vill inte ta emot. De vet att de har gått vilse, men de försöker ändå frälsa sig själva med egna medel. De säger att orsaken till situationen är deras egna synder. De väljer i stället att ty sig till de efterbibliska, av rabbinerna tolkade råden och reglerna i Talmud, och till sin lära om Guds outsägliga namn, schem hamphoras, som de försöker hålla hemlig och använder i smyg. De håller stenhårt fast vid sina egna skrifter och lyssnar bara på sina egna rabbiner.

De tyngsta orsakerna – de som fick Luthers tålamod att rinna över– är dock följande:

1 Judarna slutade inte med att locka kristna till judendomen. De slutade inte heller att smäda och slänga svordomar mot dem, fastän sådant förbjöds i landets lagstiftning.

2 Judarna hade angripit det allra heligaste: De kallade Jesus för en trollkarl, och hans moder Maria för en prostituerad. De hade skrivit förvrängda historier, s.k. Toledot Yeshu-skrifter, ett slags mothistorier (inom forskningen talar man om counter history) om Jesus. Om den här judiska och för de kristna undangömda litteraturen hade Luther fått kännedom via hans samtida, till kristendomen konverterade judar och från den medeltida litteraturen. Dessa texter upprörde Luther så pass mycket, att han översatte ca 5 sidor av en sådan skrift (Porchetus Viktoria adversus impios från år 1303, som publicerades på latin 1520) som varning till det kristna folket.

3 Judarna hade också förvrängt och fördärvat sin Bibel. Dess texter stämde inte mera med förfädernas kaldeiska Bibel. Alltså, begrundade Luther, hade judarna inte tagit emot sin egen messias. De hade inte ens ångrat sig utan i stället förnekat allt vad de hade gjort. Och till sist hade de skrivit sina egna texter på nytt eller förvrängt dem i syftet att kunna stå fast vid sina falska läror.

Vad gör Luther då? Han skriver nya råd med tanke på att öva skarp barmhärtighet (scharffe barmherzigkeit, enligt Luthers egna ord) – för att ändå frälsa några judar och minimera de skador som de hade orsakat kristna. De råd han ger följer i stort sett den dåtida allmänhetens opinion och värderingar och i vissa länder redan genomförda åtgärder. I en nutida läsares ögon är råden förstås hårda och oacceptabla: synagogor, Talmud och annan läro- och bönelitteratur skall brännas, rabbinernas rätt att undervisa skall avskaffas, och också judarnas ocker- och penninghantering skall förbjudas. Unga judar måste tvingas till ett riktigt arbete. Och till sist, ifall dessa åtgärder inte hjälper, skall judarna utvisas ur landet.

Med vilka mått och kriterier skall vi mäta Luthers inställning mot judarna i dag? Har vi överhuvudtaget någon fast grund att utgå ifrån i utvärderingen? Min egen nuvarande uppfattning är att Luther skrev sina judefientliga skrifter vid sitt fulla förstånd – oberoende av hur sjuk, trött och otålig han var under sina sista år. Von Juden und ihren Lügen är Luthers mest polemiska bok. Där återspeglas Luthers personlighet och besvikelser samt hans bekymmer och ängslan inför framtiden känslomässigt starkast. Boken är som en explosion – efter många års erfarenheter och tänkande.

Blev Luther en antisemit på gamla dagar? Så påstår Eric W. Gritsch i sin ovannämnda bok. Jag är benägen att vara något försiktigare. Den unge Luther hade haft stora förväntningar angående judarnas omvändelse till kristendomen. Ingemar Öberg skriver i sin bok Luther och världsmissionen, att Luther representerade missionsuniversalism och betonade att alla, såväl judar som hedningar, hör ihop. Kristus-sanningen berör oss alla.

De som vill basera sina åsikter på en något bredare grund, kan konsultera även Luthers övriga s.k. judefientliga böcker – böcker som tidsmässigt följer direkt efter Von den Juden und ihren Lügen. De underliggande faktorerna och motiven visas närmare först i dessa skrifter: (1) verket Schem hamphoras (1543), där Luther fokuserar på judarnas gudsnamn, det outsägliga namnet, som de kan uppnå med hjälp av numerologi; (2) Vom Geschlecht Christi (den andra delen av den föregående boken, 1543) där Luther försöker visa både Josefs och Marias härstamning från kung David; (3) och Von den letzten Worten Davids, (1543) där Luther ännu en gång undervisar om kristendomens gudsuppfattning.

Genom alla dessa judeskrifter har judarnas förvrängda ord om Jesus och deras falska gudsuppfattning blivit blottade inför alla och den rätta Jesus och kristendomens treenige Gud har blivit förtydligad så grundligt som möjligt – till varning och lärdom, såsom Luthers andliga testamente till alla tyska kristna.

 

JuntumaaSkribenten:

Jarmo Juntumaa, prost, tjänstgjort som präst i Sverige och i Finland, doktorand vid Åbo Akademi

Källor:                                            

Weimarer Ausgabe: Luthers Judenschriften, Band Nr. 11, 50, och 53

Litteratur:

Gritsch, Eric W.: Martin Luther’s Antisemitism, Wm. B. Eerdmans Publishing Co., 2012

Kaufmann, Thomas: Luthers ”Judenschriften”, Mohr Siebeck, 2011

Toledot Yeshu, Vol. I, Mohr Siebeck, 2014

Öberg, Ingemar: Luther och världsmissionen, Åbo, 1991