På självständighetsdagen 1941 sitter en finländsk präst insvept i en SS-mantel, huttrande i en iskall och mörk tågkupé och läser Adolf Hitlers bok Mein Kampf. Han har färdats med tåg i några dagar genom det ockuperade Polen och är på väg att sälla sig till den frivilliga finländska SS-bataljonen i Ukraina.

KurkialaKalervo Kurkiala talar i Äänislinna 1941 (SA-Bild)

Mannen heter Kalervo Kurkiala. För honom är det redan andra gången i tysk uniform. Kurkiala hade varit med i jägarrörelsen. Efter det hade han deltagit i finska frihetskriget, vinterkriget och fortsättningskriget. Engagemanget i SS-bataljonen gjorde honom till finländaren som avancerade högst i SS-hierarkin, ända fram till Obersturmbannführer, motsvarande överstelöjtnant.

Dagboksanteckningar från östfronten och Förintelsen

Den 9 december steg Kurkiala av tåget i Winniza. Där konstaterade han lakoniskt att staden hade haft ca 90 000 invånare före kriget, varav majoriteten var judar, men att invånarantalet nu var 20 000, varav majoriteten var ukrainare.

Kurkiala verkade vara insatt i förintelsekrigets realiteter. För honom kan det inte ha varit en hemlighet vad som låg bakom den markanta förändringen som den lokala befolkningen hade genomgått. Följande dag fortsatte Kurkiala sin färd till Gaissin där han träffade den nationalsocialistiska SA-organisationens lokalchef Heinrich Becher. Kurkiala intog supé i sällskap med Becher, som berättade under måltiden att han hade låtit skjuta stadens 2 000 judar.

Judarna hade meddelats att de skulle förflyttas och att de fick ta med sig bagage som fick väga högst 3 kg. När de hade samlats upp tvingades de att klä av sig och lägga sig i en lång rad i en färdig grav där de sedan sköts. Kurkiala kommenterade inte händelsen desto vidare i sin dagbok men han beskrev Becher som en ung och energisk man.

Kurkiala var följaktligen väl insatt i Förintelsen och dess genomförande när han anlände till fronten. Han gillade Becher. I stället för att fördöma tyskarnas barbariska förfarande noterade Kurkiala Bechers goda personliga egenskaper och gav honom sitt erkännande.

Vanliga finländska SS-män var i många fall medvetna om tyskarnas grymheter mot judar och andra befolkningsgrupper, men de kunde inte bilda sig en helhetsbild av Förintelsens proportioner. Kurkiala fungerade som den finländska SS-bataljonens förbindelseofficer. Denna befattning förde honom samman med höga dignitärer, inklusive självaste Reichsführer-SS Heinrich Himmler. Kurkiala fick en bred överblick över Förintelsens logistik och det fortgående folkmordet på hundratusentals judar.

Germansk kristendom

Kurkiala var inte överraskad av det han såg och hörde. Hans hustru var tysk, och hemma i Hattula prästgård hade familjen samlats kring radion redan på 1930-talet och under sträng tystnad lyssnat på Hitlers tal.

Kurkiala var väl insatt i den nationalsocialistiska ideologin. I sitt eget tänkande kombinerade han finsk nationalism, tysk nationalsocialism och en strikt luthersk kristendom till en ideologisk helhet där de tre komponenterna föreföll att verka i harmoni med varandra.

Förutom Mein Kampf läste Kurkiala den finska väckelsesångboken Siionin virret. I dagboken avlöser Goebbels radiotal, julfirande med finländska SS-män och Kurkialas eget tal på Hitlers födelsedag varandra.

Den finländska SS-bataljonen hörde till SS-divisionen Wiking som kommenderades av general Felix Steiner. I Steiner fann Kurkiala en samtalspartner med vilken han kunde diskutera både teologi och ideologi.

En stor del av SS-officerarna, bland dem den finländska SS-bataljonens kommendör Hans Collani, hyste förakt för kristendomen. Steiner var däremot mera öppen. Han kunde enligt Kurkiala se det positiva i kristendomen som en manifestation av andens seger över materialismen. Kurkiala uppskattade samtalen med Steiner och noterade bl.a. hur de diskuterade ras, folk och nationalsocialismens väsen samtidigt som de åt kräftor.

En av de viktigaste diskussionerna om religion ägde rum den 2 september 1942 i närvaro av divisionsstabens personal då Steiner ställde följande fråga: ”Hur kommer det sig att en man uppträdde i ett materialistiskt och njutningslystet rike, och till och med i dess allra mest materialistiska och judiska avkrok, och presenterade en sådan lära som kristendomen?”

Enligt Kurkiala sade generalen att det måste ha rört sig om en icke-judisk anda och person. Steiner frågade vidare var det var som den kristna läran tände en eld, och svarade själv: bland grekerna och bland de germanska slavarna i Rom. Steiner underströk att de första påvarna var germaner, sedan tog den romerska medelhavsandan över för att bilda främmande ritualer som ledde till katolicismens uppkomst.

Kurkiala och Steiner delade en mycket negativ syn på katolicismen, som de såg som främmande och fördärvad. För Steiner verkade kristendomen vara i behov av förnyelse. Han ville avskala främmande katolska ritualer och ta vara på kristendomens germanska kärna.

Kurkiala uppskattade Steiners utläggningar och noterade att de representerade en hög nivå av lärdom som man knappast kunde stöta på vid ett finländskt prästmöte. Samtalet bidrog slutligen till att Kurkiala fick en mycket positiv bild av kristendomens understöd bland SS-officerarna.

Samtal med Himmler

Teologiska diskussioner var sist och slutligen ett undantag i Kurkialas verksamhet inom SS-bataljonen. Kurkialas officiella uppdrag var att fungera som förbindelseofficer samtidigt som han var verksam som militärpastor i den finländska bataljonen. I praktiken skötte Kurkiala tvister mellan tyskarna och finländarna, höll gudstjänster och jordfäste stupade.

När det var dags att hemförlova den finländska bataljonen som med knapp nöd hade undgått att skickas till Stalingrad besökte Kurkiala Heinrich Himmler i dennes högkvarter i Grossgarten. I sin dagbok noterade Kurkiala att han bl.a. hade diskuterat Kalevala med Himmler som betraktade Kalevala som ett germanskt epos. Kurkiala skrev att Himmler talade med honom som om de var gamla vänner.

Senare ville Kurkiala tona ner sitt besök. Då han på 1960-talet skickade sina anteckningar till professor Mauno Jokipii, författaren av standardverket om SS-bataljonen, bad han Jokipii att utelämna uppgifterna om mötet med Himmler, vilket Jokipii gjorde.

Kurkiala skickade en maskinskriven version av sin dagbok till Jokipii. Det är svårt att säga hur mycket Kurkiala hade redigerat sina anteckningar. Hade han utelämnat komprometterande material? Kurkiala inkluderade i varje fall sina diskussioner om Förintelsens praktiska genomförande samt diskussionerna om germansk kristendom. Det ser ut som om han inte såg något problematiskt med dessa diskussioner.

Efter kriget såg Kurkiala sig dock nödgad att flytta till Sverige där han arbetade som präst bland finländare fram till sin död år 1966. Av allt att döma stod Kurkiala fast vid sin syntes av finsk nationalism och germansk kristendom in i det sista. Hans förhållande till nationalsocialismen verkar ha varit positivt, men hur djupt detta förhållande gick är svårt att avgöra.

I en bandad intervju med Mauno Jokipii berättar Kurkiala att han efter bataljonens hemförlovning tillbringade hela sommaren 1943 på Plassenburgs slott i Tyskland, där Felix Steiner hade ombildat sin tidigare divisionsstab till armékårsstab. Officiellt handlade Kurkialas vistelse om att få med sig kopior av bataljonens krigsdagböcker till Finland, men det verkar som om Kurkiala hade även andra, dolda agendor som låg bakom vistelsen.

Faktum var att Kalervo Kurkiala var djupt insatt i SS-organisationens verksamhet och han var organisationens nyckelperson i Finland. Kurkiala hade skådat djupt in i ondskans imperium utan att rygga tillbaka. Han hade blivit delaktig av sådan information som efter kriget förde honom i landsflykt.

Att studera Kurkialas tankevärld och verksamhet är en spännande utmaning för forskning som siktar på att kartlägga förhållandet mellan religion och fascism i Finland.

 

SwanstromSkribenten André Swanström är docent i kyrkohistoria vid Åbo Akademi och håller för närvarande på med ett forskningsprojekt om de finländska SS-männens förhållande till religion och politik.

Arkiv:

Kalervo Kurkialas krigsdagbok (Riksarkivet)

Bandinspelning: Mauno Jokipii intervjuar Kalervo Kurkiala i Ör, Sverige, 7.6.1961 (Riksarkivet)

Litteratur:

Jokipii, Mauno: Panttipataljoona. Suomalaisen SS-pataljoonan historia. 3. uppl. Veljesapu: Helsinki, 1996.

Murtorinne, Eino: Kurkiala, Kalervo (1894 – 1966), kirkkoherra, SS-pataljoonan yhdysupseeri, everstiluutnantti, jääkäri. I: Suomen kansallisbiografia 5. Studia Biographica 3: 5. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki, 2005.

Rämä, Iivari: Jääkäripapin pitkä marssi. Herättäjä-Yhdistys: Lapua, 1994.

Swanström, André: De finländska militärprästerna och krigspropagandan 1941–1944. Åbo: Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi, 2014.