Det heliga landet som koncept inom religiös sionism

Det heliga landet är ett koncept som är intimt knutet till den religiösa och etniska identiteten inom religiös sionism och inom den ideologiska bosättarrörelsen. Med inslag från mystiken förstår man den judiska existensen som knuten till detta geografiska landområde. Att återupprätta den s.k. heliga triangeln – Guds folk, Guds land och Guds lag – är en förutsättning för att frälsningen ska kunna bryta fram.

Kan en politisk rörelse, som sionism, förstås med utgångspunkt i en religion, som den judiska tron? Tänkarna inom religiös sionism har överbryggat många intellektuella hinder för att förena tro och politik. Idag är religiös sionism – även kallad neo-sionism – ett av de mest inflytelserika perspektiven inom judendomen. Inom perspektivet är det heliga landet en förutsättning både för att det judiska folket ska komma till sin rätt och för att frälsningen ska bryta fram. Vad grundar sig denna tanke på? Vad händer när den sociopolitiska verkligheten kolliderar med drömmen om ett Israel ”från Eufrat till Nilen”?

Den heliga triangeln

Två av perspektivets största tänkare var rabbi Abraham Yitzhak Kook (1865-1935) och rabbi Tzvi Yehuda Kook (1891-1982). En grundtanke inom den ideologi de utvecklade är att det geografiska landområdet (Eretz Yisrael), det judiska folket (Am Yisrael) och den judiska lagen (Torah Yisrael) bildar en treenighet, den s.k. heliga triangeln. Gud har i de heliga skrifterna gett det judiska folket i uppdrag att bosätta landet (4 Mos 33:35). Att denna triangel återupprättas är inte bara Guds avsikt och vilja, utan också en förutsättning för en bättre framtid – för alla folk.

Under Tzvi Kook radikaliserades den religiösa sionismen. Om Abraham Kook utgick från mystik och universalism, kom Tzvi Kook att landa i en etnisk partikularism. Bara här, på detta geografiska område, är det judiska folket i sitt rätta element, menade Tzvi Kook. Att leva utanför det är en förvrängd existens, och att ge upp ”en enda kvadratmeter” är att svika Guds befallning.

Gränser för det heliga

Hur dras då gränserna för det landområde som anses heligt? Var slutar heligheten, så att säga? Ideologins grand old man, Abraham Kook, tog aldrig ställning till frågan – han var övertygad om att Israel skulle få sina rätta dimensioner i sinom tid. Tzvi Kook definierade inte heller expressis verbis det heliga landet, men såg det som en helig plikt att bosätta de landområden som erövrades år 1967; ”inte ett enda sandkorn av Guds land” fick gå förlorat.

I första hand tyr man sig till de heliga skrifterna för att definiera det heliga landet. I Första Mosebok (15:18) lovar Gud åt Abrahams ättlingar landet ”från Egyptens flod ända till den stora floden Eufrat”; i Andra Mosebok (3:8, 23:31) utlovar Gud att landets gränser ska gå ”från Sävhavet till filistéernas hav” och ”från öknen till Eufrat”; i Josua (1:4) utlovas ett land ”från öknen och från Libanon fram till den stora floden, Eufrat” och ”till Medelhavet i väster”. Den vidaste tolkningen är att det heliga landet omfattar all mark mellan Nilen och Eufrat – inklusive östra Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon och delar av Turkiet, Saudiarabien och Irak.

Att förhandla om det icke-förhandlingsbara

Under Sexdagarskriget år 1967 tredubblade Staten Israel sin storlek genom att annektera Västbanken, Sinaihalvön, Gazaremsan och Golanhöjderna. Expansionen tolkades som ett mirakel; för Tzvi Kook var kriget var ett uttryck för att frälsningen nu höll på att bryta fram. Dessutom ansåg han att staten inte ockuperade, utan befriade landområdena – Am Yisrael tog helt enkelt tillbaka sitt Eretz Yisrael. ”Här finns bara Israels land […] på vilket [araberna] har bosatt sig, utan vår tillåtelse medan vi inte var här”, förklarade han.

Enligt den traditionella judiska principen yehareg v’al yaavor, som diskuteras i anslutning till BT Sanhedrin 74a, ska en jude hellre låta sig dödas än göra sig skyldig till tre synder, varav en är avgudadyrkan. Tzvi Kook jämställde otro mot Gud med otro mot det heliga landet. Liksom en jude aldrig får överge sin Gud, får en jude heller aldrig överge sitt land. ”Det får inte finnas några brister i våra gränser, Gud förbjude. Vi ska kämpa för det här ända till slutet, och aldrig retirera”, sa Tzvi Kook.

Men dragkampen om områdena som kom under israelisk kontroll år 1967 blev långdragen och svår. De ockuperade områdena började återlämnas, trots Kooks och andra religiösa sionisters kraftiga protester. Kort efter krigsslutet överläts kontrollen över Tempelberget till muslimska auktoriteter. Sinaihalvön återlämnades till Egypten år 1979. Från Gazaremsan evakuerades de 7000 judiska bosättarna år 2005. Golanhöjderna och Västbanken befinner sig fortsättningsvis i limbo.

När verkligheten kommer emellan

I och med den geopolitiska utvecklingen har kravet på hela det heliga landet ändå kommit att falla i bakgrunden. I stället koncentrerar sig den ideologiska bosättarrörelsen idag på att befästa sin närvaro i områden som är värdefulla för det israeliska identitetsbygget, t.ex. i Hebron, där en judisk bosättning etablerades redan år 1968, och i Östra Jerusalem, framför allt intill Tempelberget. En kreativ lösning är att gradera det heliga, så att man betonar den metafysiska vikten av att vissa områden förblir eller kommer under judisk auktoritet. Talesmannen för den judiska bosättningen i Hebron understryker exempelvis att ”om det är ljust i Hebron, är det ljust i Jerusalem. Och ljuset från Jerusalem strålar ut i hela världen.” Han förklarar att vid vår tideräknings början inleddes tempeltjänsten i Jerusalem först då solen gått upp över Hebron.

2013 01 05 13.15.44 2

2013 01 05 13.31.03

2013 01 05 16.01.04
Bilder från Hebron. © Mia Anderssén-Löf

Framtiden i det heliga landet

Hur ser man då på framtiden, mot bakgrund av den långa dragkampen om det heliga landet? Talesmannen för bosättarrörelsen i Hebron påminner, att även om molnen hopar sig vid horisonten, ”förde Gud oss inte tillbaka till Israel efter två tusen år, för att igen föra ut oss i exil. [….] Den avgörande faktorn var, har alltid varit, och kommer alltid att vara, Guds hand.”

Drar man ideologin till sin spets, börjar och slutar alltså allting med Gud – Gud har utvalt landet och folket, Gud har ålagt folket att bosätta landet. Det legitimerar perspektivets aktivism och motiverar dess anhängare att fortsätta kampen för att ”befria” det heliga landet – så att Gud, en dag, kan fullborda frälsningen.

 

Skribenten Mia Anderssén-Löf är doktorand inom ämnet Gammaltestamentlig exegetik med judaistik vid Åbo Akademi. Hon är anställd av nätverket OTSEM och arbetar på en avhandling på temat: May He Speedily Come: A Comparative Study on Haredi and Hardal Thought on Redemption.

Primärkällor: (Citat ur primärkällorna är fritt översatta av författaren)

Aviner, Shlomo & Samson, David: Torat Eretz Yisrael: The Teachings of HaRav Tzvi Yehuda HaCohen Kook. Jerusalem: Torat Eretz Yisrael Publications, A Division of Ateret Cohanim, 1991.         

Wilder, David: Hebron Chronicles by David Wilder 1995-2013. ASIN: B00AJI4FS6. New York, USA: SharedBook Inc, 2013. New York, USA.

För vidare läsning:

Ravitzky, Aviezer: Messianism, Zionism and Jewish Religious Radicalism. The University of Chicago Press, 1993.

Shelef, Nadav G: Evolving Nationalism: Homeland, Identity and Religion in Israel, 1925-2005. New York, USA: Cornell University Press, 2010.