Det är en varm fredagskväll i Mansilla de las Mulas, 20 km öster om den stolta och sköna staden León. Vi har slagit oss ner för att inta något svalkande och för att samtala om dagens upplevelser.  Vi kom nyss från kyrkan där vi deltog i den heliga mässan och mottog den särskilda välsignelse som uttalas över pilgrimer. ”Oración de los peregrinos”, ”Pilgrimernas bön”, ringer fortfarande i mina öron: ”Sé para nosotros compañero en la marcha…” ”Var för oss en följeslagare under vandringen, en ledsagare i vägkorsningarna, styrka i utmattningen, en försvarare i farorna, ett härbärge under resan, skugga i hettan, ljus i mörkret, tröst i missmodet; skänk fasthet åt våra föresatser, så att vi, ledda av dig, friska och välbehållna når målet för vår vandring…”

Detta mål är Santiago de Compostela och den åt aposteln Jakob – Santiago på spanska – helgade katedralen. Eller för att vara petnoga: målet är det silverskrin i katedralens krypta som sägs innehålla den helige Jakobs kvarlevor. Ja, det sägs verkligen så: prästerna i katedralen hänvisar ständigt till ”aposteln” och understryker att han har sitt vilorum där nere. Även ärkebiskopen hävdar detta. Jag vet det, för jag har redan varit i Santiago.

Den medeltida legenden säger att Jakob, Sebedeus’ son, på Jesu uppdrag missionerade i Spanien. Efter en tid återvände han till Jerusalem för att lida martyrdöden där (jfr Apg 12:1–2). Hans kropp transporterades med en båt utan åror och segel till Galicien i Spaniens nordvästra hörn, där han efter vissa komplikationer blev satt i jord. Graven föll olyckligtvis i glömska men återupptäcktes mirakulöst år 814. En kyrka byggdes på platsen. Snart började pilgrimer anlända för att besöka aposteln. Det var viktigt för dem att beröra hans ben, eller åtminstone det skrin där de uppbevarades. I slutet av 1000-talet uppfördes den nuvarande katedralen över Jakobs grav. Och pilgrimer strömmar dit intill denna dag, från världens alla hörn – till och med från det fjärran Finland.

Jag tror inte på legenden. Att det är Jakobs kollega Petrus’ grav som man funnit rakt under Peterskyrkans huvudaltare, det är fullt möjligt. Men jag förhåller mig skeptisk till påståendet att den tvivlande Tomas’ pekfinger (jfr Joh 20:27) uppbevaras i Santa Croce in Gerusalemme i Rom samt till uppgiften att Johannes Döparens huvud kan beskådas i San Silvestro in Capite intill Roms huvudpostkontor. Jag yppade mina tvivel för en romersk präst, fader Fernando, och sade: ”Huvudet är alltför litet för att vara Johannes Döparens.” Fernando log och svarade: ”Veramente non sai che è la sua testa da bambino?” Johannes’ barndomshuvud, alltså – det är förklaringen! Och så tillade han: ”Du borde också besöka kyrkan där de bevarar en fjäder som har fallit från ärkeängeln Gabriels vinge.” Och transporten av Jakob till Galicien och ”återupptäckten” av hans grav år 814? Det smakar påhitt. Men det är ändå meningsfullt och underbart att vandra till Santiago, funderar jag, och låter det billiga men utsökta spanska vitvinet fukta min torra strupe.

En man slår sig ner vid vårt bord. Han är i 75-årsåldern och troligen hemmahörande i Mansilla de las Mulas. Han vänder sig till mig och säger: ”Jag skall säga er en sak. Sankt Jakob har aldrig satt sin fot i Galicien.” Rättframheten i hans sätt, den triumferande blicken och hans tandlösa mun roar mig, men jag försöker hålla mig allvarlig och säger: ”Lo se. Jag vet.” Och så försöker jag förklara för honom varför jag likafullt är på väg dit där aposteln aldrig satt sin fot.

***

Min första vandring till Santiago, sommaren 2010, gjorde jag av nyfikenhet.  Sedan dess har jag upprepat bravaden varje år, alltid längs den ”franska vägen”, som går genom Saint-Jean-Pied-de-Port vid foten av Pyrenéerna.

Jag njuter av den fysiska ansträngningen. En del pilgrimer råkar ut för skador och skavanker, och deras vandring kan bli en smärtsam kamp. Fromma katoliker talar i det sammanhanget om vikten av att frambära sitt lidande som ett slags offer – eller rent av att förena det med Kristi offer. Katekesen har en paragraf om denna sak. Själv har jag aldrig kommit så långt i min ”spiritualitet”, och det eftersom mitt lidande under vandringen i regel har varit måttligt, att inte säga petitessartat. (Mest räds jag regnet.) Jag gillar starkt samvaron med andra pilgrimer men också möjligheten till ensamt funderande. I León besöker jag den helige Isidor av Sevilla i hans egen basilika. Åkallandet av helgonen var aldrig något problem eller något hinder för mig på vägen in i Katolska kyrkan. Jag deltar i så många mässor jag hinner under färden. Jag ber rosenkransen på morgonen och sjunger lutherska psalmer på eftermiddagen.

Alla dessa olika aspekter på El Camino samverkar till att totalupplevelsen blir makalös. En italiensk pilgrim berättade för mig att han hade ringt hem till sin familj men inte varit i stånd att förklara vad han var med om. Han hade bara fått fram: ”Sono venuto nel paradiso.” När jag i likhet med många andra pilgrimer börjar dagen vid halvsextiden vet jag att den blir fantastisk – på sitt eget sätt. Jag förstår den något nötta frasen att ”resan är målet”, men samtidigt vet jag att den inte är helt träffande. Fram till O Cebreiro i Galicien, med kring 150 km kvar, bryr jag mig egentligen inte om Santiago, eftersom ”resan är målet”. Men högt där uppe i O Cebreiro ändrar sig allt och jag börjar känna dragningen från Santiago: nu vill jag komma fram så fort som möjligt – pilgrimsmässan väntar. Med gott samvete tar jag slutligen emot det certifikat som intygar att jag har besökt katedralen pietatis causa. Jag dröjer kvar någon dag, inväntande pilgrimer vars bekantskap jag gjort under de gångna veckorna: ”må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd…” Så gott jag kan försöker jag undvika de turistfällor som lurar i varje gathörn.

I somras erkände jag min adicción al Camino för en tysk kvinna och sade lite skamset: ”Detta är faktiskt femte gången.” ”Det är den tolfte för mig”, svarar hon och tillägger: ”Du bär din ryggsäck för lågt.” Jag låtsas inte höra, men när hon är utom synhåll korrigerar jag remmarna – jo, hon hade kanske rätt trots allt. Jag skäms lite: varför kunde jag inte på en gång erkänna hur det låg till? Borde jag inte ha blivit lite ödmjukare av allt detta vandrande? Jag sänder en tanke till prästen där hemma som hade sagt: ”Skall du igen till Santiago? Be då för oss, och försök bli lite bättre.” För att illustrera detta ”lite bättre” höjde han sin högra hand och mätte upp en centimeter mellan tummen och pekfingret. Och han log.

 

Författaren Sven-Olav Back är docent i Nya Testamentets exegetik och lektor i Bibelns grundspråk och exegetik vid Åbo Akademi.

E-post: Tämä sähköpostiosoite on suojattu spamboteilta. Tarvitset JavaScript-tuen nähdäksesi sen.

Böcker och filmer:

Luthman, Ulf: Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela: en modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Stockholm: Calazo, 2013. Luthman är en erfaren pilgrimsvandrare och skriver med stor sakkunskap.

Melczer, William The Pilgrim’s Guide to Santiago de Compostela. New York: Italica Press, 1993. En översättning av bok 5 av det stora verket Liber Sancti Jacobi från 1100-talet. I en utförlig inledning berättar Melczer om vandringen till Santiago under medeltiden; sidorna 38–44 behandlar ”The Motivations of the Pilgrimage”.

Tiainen, Tom: På god väg: en pilgrimsvandring genom Frankrike och Spanien. Helsingfors: Fontana Media, 2008. Tiainen berättar medryckande och humoristiskt om sin vandring från Le Puy till Santiago; större delen av boken är ägnad åt vandringen på den franska sidan.

Emilio Estevez’ film The Way (2011), där Martin Sheen spelar huvudrollen, är sevärd. Tema: förändring. En liten brist är att filmen inte tillräckligt får fram den fysiska aspekten på El Camino. Det finns en annan film som närmare beaktar detta. Det är australiensaren Mark Sheas dokumentär; även den heter The Way (2008). Man finner den på You Tube genom att söka ”The Way Camino de Santiago”.

Den som söker information och tips för sin egen vandring kan gå till den webbsajt som upprätthålls av The Confraternity of Saint James: http://www.csj.org.uk