Den så kallade flyktingsfrågan har de senaste åren dominerat den politiska diskussionen likaså i Finland som i Europa i allmänhet. Rädslan för terrorism och oron för den inhemska befolkningens rättigheter överröstar lätt att den andra sidan i den här heta potatisen även har ett mänskligt ansikte. Mitti den politiska turbulensen har flera kristna församlingar och asylsökanden runt landet hittat varandra. Så bland annat i den Ev.-lut. Mikaelsförsamlingen i Åbo.


Ilona Silvola ville i sin pro gradu-avhandling i systematisk teologi ”Vem ser människan? En etnografisk teologisk fallstudie om Mikaelsförsamlingens arbete med asylsökande och flyktingar” (Åbo Akademi 2018) få klarhet på varför egentligen asylsökanden i Åbo vänder sig till kyrkan för att få hjälp i sin situation.

Ögonen som öppnades

Under forskningsfrågan ”Hur kan vi bättre förstå kyrkans arbete med asylsökanden och flyktingar?” började Silvola bena ut orsakerna till asylsökandens dåliga ställning i Finland och den teologi som ger upphov till kyrkans arbete med dem.

- Jag hade väldigt personliga orsaker varför jag valde detta tema, konstaterar Silvola utan att tveka.

På sommaren 2015 åkte hon till Grekland för att hjälpa i ett dagcenter som frivillig via den finska missionsorganisationen Såningsmannen (finska: Kylväjä). Erfarenheten beskriver hon som en ögonöppnare för problematiken med asylsökandes ställning. När hon åkte tillbaka tog det inte länge innan den här problematiken också väldigt konkret landade i Finland på hösten 2015.

- Det var ju jättemycket på tapeten och det hade varit på tapeten redan i Grekland på sommaren, och jag helt enkelt tyckte att det var ett jätteviktigt tema som vi måste veta mera om. Och det hade vuxit fram från mina personliga erfarenheter.

Öppenhet och agenda

Silvolas forskning är, som redan namnet tyder, en fallstudie och gör således inte anspråk på att avtäcka hela sanningen, vilket författaren också själv är noga att understryka. Hon vill hellre se sitt arbete som en vardagserfarenhetsbaserad reflektion över en möjlig teologiskt berättigad och samhälleligt relevant roll som kyrkan i Finland kan ha för asylsökanden.

Samtidigt beskriver Silvola sig själv som en akademisk aktivist. Hon önskar att hennes forskning kan bidra till en förbättring i asylsökandes situation i Finland. Å ena sidan önskar hon kunna påpeka den nuvarande asylpolitikens bristfällighet som även i högsta grad är etiskt problematisk. Å andra sidan vill hon med tanke på kyrkans inre liv visa att arbetet med asylsökanden och flyktingar är en del av kyrkans uppgift.

- Även om jag är akademisk så är jag inte någon ”objektiv” forskare, utan det här är en del av mitt liv och min livsåskådning. Jag vill ju påverka, och det är viktigt i etnografisk metodologi att man är öppen med sina motiv och att man får ha motiv, men man måste beskriva dem tydligt.

När mänskliga rättigheter inte räcker till

De två polerna i Silvolas agenda hänger intimt samman. I sin gradu ämnar hon visa att bristerna i politiken och lagstiftningen slutligen ger upphov till att kyrkan upptäcker sin teologiskt grundade uppgift gentemot asylsökanden.

Som utgångspunkt för sitt resonemang har Silvola de upptäckter hon gjort under sin period av deltagande observation i Mikaelsförsamlingens arbete med asylsökanden och flyktingar under våren 2017, samt intervjuer med däri engagerade personer. I avhandlingens tre delar relaterar hon sedan det hon observerat först i en juridisk, sedan i en filosofisk och tills sist i en teologisk kontext.

Genom att gräva sig in i den finska flyktingpolitiken och förändringar i lagstiftningen i fråga upptäckte Silvola ett grundläggande problem med förverkligandet av de mänskliga rättigheterna i asylsökandes situation. De förverkligas inte.

- Jag hoppas att jag har satt ord på den upplevelsen och observationen som jag gjorde på fältet att mänskliga rättigheter som koncept verkar inte riktigt räcka till för att skydda asylsökande, beskriver hon.

Den här upptäckten bygger vidare på observationen att asylsökande vars skyddsbehov är tydligt inte får det skydd de behöver på grund av problem i lagstiftningen och myndigheters ovilja i att uppmärksamma det här behovet.

”Rätt till rättigheter”

Silvola använder begreppet ”rätt till rättigheter” av den judiska politiska efterkrigsfilosofen Hannah Arendt för att förklara situationen. Begreppet hör vidare hemma i Arendts kritik av konceptet mänskliga rättigheter såsom det förståtts i och med upplysningen, nämligen att grunden i mänskliga rättigheter är människan själv.

Begränsningar av en sådan förståelse av mänskliga rättigheters natur syns till exempel i hur de mänskliga rättigheterna förvaltades i de moderna nationalstaterna av Arendts tid. Där var statens uppgift att genom lagstiftningen garantera de mänskliga rättigheternas förverkligande för sina medborgare.

Problem uppstår i ett sådant system när en människa inte har medborgarskap eller hennes tillhörighet till medborgarskapet blir ifrågasatt, vilket var fallet till exempel med judarna i Europa under Arendts tid. Utan medborgarskap faller sådana människor även utanför den sfär där staten garanterar deras rättigheter.

Då förlorar de medbogarskapslösa människorna alltså sin tillgång till någonting som Arendt kallar framträdelserum. I praktiken betyder det en förlust av tillgång till den gemensamma världen och således möjlighet att bli sedd och tillskriven rättigheter.

Vad då teologisk relevans?

Att en sådan situation kan uppstå visar tydligt hur mänskliga rättigheter inte är en utgångspunkt för utan ett resultat av mänsklig verksamhet. Även om man ska vara försiktig med att dra likhetstecken mellan de nutida europeiska staterna och dem i Arendts tid menar Silvola att samma mekanism av förlusten av tillgång till framträdelserummet sker i asylsökandes situation i dag.

Och här menar hon även att teologin kan spela in; kyrkan kan se mänsklig existens som något heligt oberoende om människan har en identitet som en medlem av någon grupp eller inte. Således kan kyrkan utöva gästfrihet gentemot och knyta vänskap med de annanstans identitetslösa – ja, är även skyldig att göra så för att förbli trogen till sina egna värderingar.

Genom den här gästfriheten och vänskapen, menar Silvola, kan kyrkan vara ett framträdelserum där de skyddslösa och osynliggjorda kan bli sedda och deras rättigheter kan bekämpas. Därför hör det enligt henne även till kyrkans uppgift att göra arbete med asylsökande och flyktingar.

Kampen fortsätter

Graduprocessen beskriver Silvola intressant och lärorik, men också utmanande.

- Det var lite svårt för att jag var så ambitiös och jag ville förstå allting. Och sedan hamnade jag bli lite jurist och filosof och teolog, och allt möjligt hamnade jag bli under processen, skrattar hon.

Också den etnografiska metoden som en relativt ny företeelse inom den systematiska teologin vid Åbo Akademi förberedde sin utmaning. Utan en längre tradition att luta mot var det enligt Silvola ibland svårt att veta vad man skulle fästa sin uppmärksamhet vid på fältet, samt hur man ska hantera empiriskt material inom systematisk teologi.

Utmaningar verkar dock inte hålla Silvola tillbaka - tvärtom. Genast efter inlämningen av gradun i maj 2018 började hon förbereda sin forskningsplan för doktorsavhandling och blev på hösten samma år antagen som doktorand inom systematisk teologi vid Åbo Akademi. Den precisa frågeställningen väntar ännu på sin slutliga form, men tematiken kring kyrkan och asylsökanden kommer att finnas i kärnan också i det fortsatta projektet.

 

IlonaSilvolaIlona Silvola är doktorand inom systematisk teologi vid Åbo Akademi. fotograf: Marjaana Halinen